De sista veckorna har verkligen prövat allt vad tålamod heter och det kulminerade i helgen när flera dagar spenderades på sjukhuset i Kristianstad. Vissa saker händer bara och så är det. Det finns saker som är värre än en bruten armbåge men det som gör mig rädd är den brist på flexibilitet och bemötande jag anser mig inte få på så många ställen.
Den stora tjejen trillade och fastnade i nätet på klätterställningen i lekparken förra veckan. Otur och riktigt jobbigt för henne som inte ens kan berätta vad hon vill. Ett gips kliar väldigt mycket sägs det och det verkar så på henne. Jag har under hela min livstid inte ens stukat en fot, inget.
Vi kör alltid till Kristianstad då det är närmst och vi blev riktigt bra bemötta av bra personal även om allt tar tid. Läkaren denna gång brydde sig verkligen och kom för att kolla extra. Erfarenheterna av barnakuten är ingen höjdare men nu var de trevliga och uppenbarligen med mer kunskap än förra gången. Felbehandlingen av den stora tjejen sist vi låg inne är för färsk i minnet för att inte göra sig påmind.
Det jag totalt vänder mig emot är hur i hela världen det kan ta över trettio minuter att hämta ett papper som jag ska skriva under. När vi väl kom hem spyr flickan och jag ringer till avdelningen, genom växeln, för att ställe en fråga och blir bemött med frågan "Hur fick du detta nummer?", "Varför ringer du hit?" och sedan en arg förklaring med att ingen fick ringa det nummer och vill jag veta något får jag ta mig till akuten. Jaha, vad vill de jag ska svara på det?
Jag åker inte till akuten med ett barn som är förhållandevis nyopererat, utslaget och spyendes. Risken finns nämligen att vi ska vänta där i många timmar och då är det bättre för henne att ligga hemma i sin säng. Ett svar eller en förklaring på ett lugnt vänligt sätt hade varit bra.
Jag ville veta hur snabbt ett barn kan bli uttorkat och de hade ju precis träffat henne så jag tyckte att det smartaste var att ringa dem. När jag sedan ringer 1177 får jag svaret att jag måste åka in. De är totalt livrädda för att ge något svar mellan tumme och pekfinger för risken är att de blir hängda om något händer, jag förstår det.
Sammantaget undrar jag om de verkligen vill att alla ska sitta på akuten för minsta lilla. Finns det ingen flexibilitet alls? När någon ringer till mig, tar kontakt, och jag inte kan svara på frågan försöker jag ändå hjälpa till för det finns inget värre än när ingen verkar bry sig. Säger jag att jag bara ska hämta ett papper så hämtar jag bara ett papper. Jag tillverkar det inte först.
Ödmjukhet är ett ord som fler skulle läsa på innebörden av. Även om man inte kan svara på frågor eller inte har kunskapen så kommer man väldigt långt med ödmjukhet. Att personalen på ett sjukhus är kunnig det utgår jag från men ödmjukhet bör man inte behöva lära sig när man arbetar med människor. Tyvärr är det också så att det inte alltid är så och det gäller inom alla yrken där man har med människor att göra. Vården och skolan anser jag extra viktiga för det är ställen som träffar och bemöter andra personer i förhållanden som inte alltid är valda. En cancerpatient med familj behöver det bästa bemötande de kan få och likaså det nyinflyttade barnet med familj.
Det skulle aldrig falla mig in att inte bemöta andra människor så bra jag kan och jag önskar att det hade varit likadant för alla. Hur i hela världen ska jag kunna veta att växeln kopplat mig till ett "hemligt" nummer? Växeln tänkte kanske helt enkelt på bemötandet och genvägar istället för att slaviskt följa de paragrafer som finns. Tack till dig i växeln!
Måtte fler tänka som dig i framtiden.
 |
| zazzle.com |
Vi kör alltid till Kristianstad då det är närmst och vi blev riktigt bra bemötta av bra personal även om allt tar tid. Läkaren denna gång brydde sig verkligen och kom för att kolla extra. Erfarenheterna av barnakuten är ingen höjdare men nu var de trevliga och uppenbarligen med mer kunskap än förra gången. Felbehandlingen av den stora tjejen sist vi låg inne är för färsk i minnet för att inte göra sig påmind.
Det jag totalt vänder mig emot är hur i hela världen det kan ta över trettio minuter att hämta ett papper som jag ska skriva under. När vi väl kom hem spyr flickan och jag ringer till avdelningen, genom växeln, för att ställe en fråga och blir bemött med frågan "Hur fick du detta nummer?", "Varför ringer du hit?" och sedan en arg förklaring med att ingen fick ringa det nummer och vill jag veta något får jag ta mig till akuten. Jaha, vad vill de jag ska svara på det?
Jag åker inte till akuten med ett barn som är förhållandevis nyopererat, utslaget och spyendes. Risken finns nämligen att vi ska vänta där i många timmar och då är det bättre för henne att ligga hemma i sin säng. Ett svar eller en förklaring på ett lugnt vänligt sätt hade varit bra.
Jag ville veta hur snabbt ett barn kan bli uttorkat och de hade ju precis träffat henne så jag tyckte att det smartaste var att ringa dem. När jag sedan ringer 1177 får jag svaret att jag måste åka in. De är totalt livrädda för att ge något svar mellan tumme och pekfinger för risken är att de blir hängda om något händer, jag förstår det.
Sammantaget undrar jag om de verkligen vill att alla ska sitta på akuten för minsta lilla. Finns det ingen flexibilitet alls? När någon ringer till mig, tar kontakt, och jag inte kan svara på frågan försöker jag ändå hjälpa till för det finns inget värre än när ingen verkar bry sig. Säger jag att jag bara ska hämta ett papper så hämtar jag bara ett papper. Jag tillverkar det inte först.
Ödmjukhet är ett ord som fler skulle läsa på innebörden av. Även om man inte kan svara på frågor eller inte har kunskapen så kommer man väldigt långt med ödmjukhet. Att personalen på ett sjukhus är kunnig det utgår jag från men ödmjukhet bör man inte behöva lära sig när man arbetar med människor. Tyvärr är det också så att det inte alltid är så och det gäller inom alla yrken där man har med människor att göra. Vården och skolan anser jag extra viktiga för det är ställen som träffar och bemöter andra personer i förhållanden som inte alltid är valda. En cancerpatient med familj behöver det bästa bemötande de kan få och likaså det nyinflyttade barnet med familj.
Det skulle aldrig falla mig in att inte bemöta andra människor så bra jag kan och jag önskar att det hade varit likadant för alla. Hur i hela världen ska jag kunna veta att växeln kopplat mig till ett "hemligt" nummer? Växeln tänkte kanske helt enkelt på bemötandet och genvägar istället för att slaviskt följa de paragrafer som finns. Tack till dig i växeln!
Måtte fler tänka som dig i framtiden.
