Att vara duktig kan bli så jobbigt att allting i skolan kraschar.
Som tur är så är denna skola flexibel och ger tjejen i artikeln hemundervisning istället.
Någonstans måste ansvaret börja fördelas.
Så ser jag på det.
Är det verkligen skolans ansvar att läsa av ett stressat barns signaler eller är det föräldrarnas?
Min åsikt är att det i en bra värld finns en fungerande kommunikation men att huvudansvaret ändå ligger på föräldrarna som känner sina barn bäst.
Högpresterande elever brukar inte bara bli det och det brukar ha synts länge.
Vem ska känna igen varningssignalerna om inte föräldrarna gör det?
Det är en väldigt skillnad att jobba på de olika stadierna och att lära känna elever är helt klart svårast på högstadiet och äldre stadier. Här brukar nämligen de allra flesta skolor ha lärarna uppdelade efter ämnen vilket gör att de har många olika lärare att gå till.
På lågstadiet har man ofta en lärare i nästan alla ämnen vilket ger en väldigt nära relation där minsta bekymmer syns direkt. Det går att läsa av eleverna om det har hänt något för det syns så tydligt.
Då man träffar dem väldigt mycket märker man även när det har hänt något som påverkar hela helhetsbilden av barnet.
För en lärare på högstadiet eller gymnasiet kan det omöjligt vara lika lätt och min tanke är att det då är upp till föräldrarna att ta kontakt med skolan om de börjar känna oro.
Att vara högpresterande är inte alltid lätt för pressen blir enorm.
De allra flesta klarar det dock och även om skolan ska vara för alla vet inte jag på vilket sätt lärarna skulle arbeta med en elev som sätter för höga krav på sig själv.
Det är elevens egen självbild som är skev och den bilden anser inte jag att skolan bygger.
Den kommer dels ur elevens eget tänk men föräldrarna måste äga den största delen av intresset för att se till att deras barn backar när det börjar bli jobbigt.
Det står att elever som behöver hjälp alltid får det men inte de som är duktiga.
Njo. Man kan möta dem med svårare material men om det då ger en högre press, vad ska skolan då göra?
Ingen vill att någon ska må dåligt men ibland läggs mycket ansvar på människor som inte kan bära bördan. De allra flesta lärare vill bemöta alla barn vid sin kunskap men om varken eleven eller dennes föräldrar uttrycker någon form av oro, vad ska läraren göra då?
Betygen finns där av en anledning och kan inte tas bort för att det finns elever som anser att det är jobbigt. Det är bara en del in i vuxenlivet där kraven blir ännu fler.
Jag hoppas att familjen i artikeln får all hjälp de behöver för att tillsammans bemöta denna situation och en eloge till skolan som så väl anpassat sig till henne.
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/gilda-16-blev-utbrand-av-stress-i-skolan
Som tur är så är denna skola flexibel och ger tjejen i artikeln hemundervisning istället.
 |
| svt.se |
Någonstans måste ansvaret börja fördelas.
Så ser jag på det.
Är det verkligen skolans ansvar att läsa av ett stressat barns signaler eller är det föräldrarnas?
Min åsikt är att det i en bra värld finns en fungerande kommunikation men att huvudansvaret ändå ligger på föräldrarna som känner sina barn bäst.
Högpresterande elever brukar inte bara bli det och det brukar ha synts länge.
Vem ska känna igen varningssignalerna om inte föräldrarna gör det?
Det är en väldigt skillnad att jobba på de olika stadierna och att lära känna elever är helt klart svårast på högstadiet och äldre stadier. Här brukar nämligen de allra flesta skolor ha lärarna uppdelade efter ämnen vilket gör att de har många olika lärare att gå till.
På lågstadiet har man ofta en lärare i nästan alla ämnen vilket ger en väldigt nära relation där minsta bekymmer syns direkt. Det går att läsa av eleverna om det har hänt något för det syns så tydligt.
Då man träffar dem väldigt mycket märker man även när det har hänt något som påverkar hela helhetsbilden av barnet.
För en lärare på högstadiet eller gymnasiet kan det omöjligt vara lika lätt och min tanke är att det då är upp till föräldrarna att ta kontakt med skolan om de börjar känna oro.
Att vara högpresterande är inte alltid lätt för pressen blir enorm.
De allra flesta klarar det dock och även om skolan ska vara för alla vet inte jag på vilket sätt lärarna skulle arbeta med en elev som sätter för höga krav på sig själv.
Det är elevens egen självbild som är skev och den bilden anser inte jag att skolan bygger.
Den kommer dels ur elevens eget tänk men föräldrarna måste äga den största delen av intresset för att se till att deras barn backar när det börjar bli jobbigt.
Det står att elever som behöver hjälp alltid får det men inte de som är duktiga.
Njo. Man kan möta dem med svårare material men om det då ger en högre press, vad ska skolan då göra?
Ingen vill att någon ska må dåligt men ibland läggs mycket ansvar på människor som inte kan bära bördan. De allra flesta lärare vill bemöta alla barn vid sin kunskap men om varken eleven eller dennes föräldrar uttrycker någon form av oro, vad ska läraren göra då?
Betygen finns där av en anledning och kan inte tas bort för att det finns elever som anser att det är jobbigt. Det är bara en del in i vuxenlivet där kraven blir ännu fler.
Jag hoppas att familjen i artikeln får all hjälp de behöver för att tillsammans bemöta denna situation och en eloge till skolan som så väl anpassat sig till henne.
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/gilda-16-blev-utbrand-av-stress-i-skolan
