En studie visar att barn som får utstå skrik, riskerar att få bestående men.
De barnen kommer under resten av sina liv att ha men på grund av detta.
Skriker du på dina barn?
Jag får lite ont i magen för detta.
Det är inget jag egentligen menar, men självfallet höjer jag rösten till mina barn.
Inte för att jag vill göra det, utan för att det ibland inte finns något alternativ.
Fem barn som härjar kan låta väldig mycket.
Så pass mycket att en busvissling eller gapande är det enda sättet att göra sig hörd genom sorlet.
Anser jag då att detta skadar barnen?
Nej, absolut inte.
Någonstans i gapandet så vet de nämligen att de är älskade som de är, och det tror jag är det viktiga.
Självfallet ska man främst prata med sitt barn och i lugn och ro gå igenom allting för att slippa skriket. Bekymret blir att alla inte alltid har en bra dag alltid.
Varken du eller barnen.
Att ta sin tid för att sitta ner med ett enskilt barn kan ta all ork och energi.
En energi som inte alltid finns.
Jag tror att alla vill vara sitt bästa jag, men alla kan också misslyckas.
Att konstant gallskrika kommer inte att fungera för någon, men det borde vara självklart.
Jag tänker att ett bra tankeexempel är att fundera över en bra lärare du har haft.
Skrek läraren?
Vad gjorde att du tyckte att just den läraren var bra?
De lärare jag ansåg var bra, de var stränga.
De höjda rösten någon gång men oftast inte.
Det fanns dock respekt för dem.
Jag tror inte att man kan göra en generell linje för vad som är bra eller inte, men jag tror inte att de psykiska skadorna blir så hemska hos barnen om man samtidigt ger dem mängder av kärlek.
Kramas, kramas och lyssna.
