I mitt snart 32-åriga liv kan jag räkna upp alldeles för många människor som har gått vidare och inte längre finns med oss. Vänner, arbetskamrater och släkt. Jag känner människor som aldrig varit med om någon i deras närhet som har gått vidare så jag vet egentligen inte om det är jag som har haft otur eller de som har haft tur. Den turen kan dock inte vara för evigt.
Igår gick min mormor vidare. Tårarna rinner av många anledningar. Främst för att hon aldrig kommer säga de "små kickorna" längre, att hon inte längre kommer berätta om allt hon har varit med om i sitt långa liv men även för det faktum att hon själv inte längre ville stanna kvar här. Jag är inte ledsen för att hon stannade så länge som hon gjorde utan för att hon inte fick göra det val, som borde vara självklart, själv. Hon började stänga av sig själv för ett bra tag sedan och efter jul har det eskalerat. Hon ville inte stanna kvar här men tvingades då hon inte längre själv hade kraften att ta tag i det. Något som hade varit så enkelt ordnat om svensk lag tillät det. Istället tynade hon bort och de sista dagarna gick det inte längre att få kontakt med henne. Hon hade bestämt sig men fick gå den långa vägen dit.
Utan mormor hade inte jag funnits. Rent krasst är det så även om det är så det ska vara. Tidevarv komma, tidevarv gå. Värst av allt är egentligen, för mig, det definitiva att hennes generation nu är helt borta i vår familj. Kvar finns bara vi, "postaGurlis barnabarn", och barn. För det är nog så de flesta minns henne häromkring, hon arbetade på posten i Hörvik under många år och det var också det arbetet som förde henne till Blekinge från Österlen. Hon är uppväxt under knappa förhållanden och hennes berättelser om hur fattigt det var, var många. Om allt elände de fick utstå, men även hur glad hon var i sina morföräldrar, och att sedan välja att leva sitt liv för sina barn trots att det innebar ett liv som ensamstående och heltidsarbetande.
Nästa gång, om allt följer rätt väg, är det mina föräldrar som ligger och väntar in sitt öde. Jag kommer dock aldrig acceptera detta hemska sätt om det är det som drabbar dem. Ingen ska behöva ligga och dö som om de vore ett sjukt djur.
Jag hade bytt min mormors liv, som hon inte valde i slutet, mot vem som helst på planet som störtade i förra veckan. Mot vem som helst som ligger sjuk och vill leva. Mot vilket barn som helst med en dödlig sjukdom. Jag vet att hon hade uppmuntrat till det och jag hade gjort det med ett gott samvete.
Jag är glad för alla de historier jag bär med mig efter alla de dagar vi träffades. Alla skratt och skämt. Tacksam över att barnen fått se dig även om de med all sannolikhet inte kommer minnas dig och glad för alla de år du varit en del av mitt liv. Nu kommer det inte komma fler vykort eller brev med berättelser. Greta och Maria har blivit glada över att äntligen möta upp sin syster innan de tagit steget vidare. Vi ses mormor.
Igår gick min mormor vidare. Tårarna rinner av många anledningar. Främst för att hon aldrig kommer säga de "små kickorna" längre, att hon inte längre kommer berätta om allt hon har varit med om i sitt långa liv men även för det faktum att hon själv inte längre ville stanna kvar här. Jag är inte ledsen för att hon stannade så länge som hon gjorde utan för att hon inte fick göra det val, som borde vara självklart, själv. Hon började stänga av sig själv för ett bra tag sedan och efter jul har det eskalerat. Hon ville inte stanna kvar här men tvingades då hon inte längre själv hade kraften att ta tag i det. Något som hade varit så enkelt ordnat om svensk lag tillät det. Istället tynade hon bort och de sista dagarna gick det inte längre att få kontakt med henne. Hon hade bestämt sig men fick gå den långa vägen dit.
.png) |
| Lövestads station. |
Nästa gång, om allt följer rätt väg, är det mina föräldrar som ligger och väntar in sitt öde. Jag kommer dock aldrig acceptera detta hemska sätt om det är det som drabbar dem. Ingen ska behöva ligga och dö som om de vore ett sjukt djur.
Jag hade bytt min mormors liv, som hon inte valde i slutet, mot vem som helst på planet som störtade i förra veckan. Mot vem som helst som ligger sjuk och vill leva. Mot vilket barn som helst med en dödlig sjukdom. Jag vet att hon hade uppmuntrat till det och jag hade gjort det med ett gott samvete.
Jag är glad för alla de historier jag bär med mig efter alla de dagar vi träffades. Alla skratt och skämt. Tacksam över att barnen fått se dig även om de med all sannolikhet inte kommer minnas dig och glad för alla de år du varit en del av mitt liv. Nu kommer det inte komma fler vykort eller brev med berättelser. Greta och Maria har blivit glada över att äntligen möta upp sin syster innan de tagit steget vidare. Vi ses mormor.
