När ord inte längre kommer fram.

Jag pratar väldigt gärna religion och berättar gärna om det älskade Indien jag minns samt alla de tankar jag har som gjort att jag anser mig vara delvis hindu. Inte helt igenom för jag vill absolut inte gå ur den svenska kyrkan men tillräckligt mycket för att hänga upp mitt liv på att karman en dag kommer räknas innan nästa liv ska påbörjas.
Detta är den stora anledningen till att jag är emot dödsstraffet och anser att dessa människor istället ska sitta livstid i fängelse. Detta är också den stora anledningen till att jag anser att aktiv dödshjälp är något bra. Den person som vill starta sitt nästa liv något fortare har min välsignelse och jag anser det fruktansvärt att det inte är tillåtet i Sverige. Rätten till livet måste vara den enskilda personens beslut. Jobbigt är då, att denna människa måste vara kapabel att göra detta själv.
Jobbigt är, att inte längre kunna det om man så vill.
Jobbigt är, att den som kan många gånger måste göra det på ett sätt som drabbar andra på ett allt för många gånger dåligt sätt.

Jag tänker skriva om min mormor. Min fina mormor som alltid har funnits där även om hon aldrig har varit den som stått och bakat bullar. Min mormor med världens snällaste hjärta.
Mormor som vi besökt i princip varje dag under hela våra liv.
Det värsta är att hon idag finns men ändå inte. Hennes skal är här men hon kan inte längre kommunicera på några bra sätt. Hon visar dock uppenbart att hon inte är glad. För oss som känner henne känns hon ledsen och bekymrad.
Skräcken är att hon förmodligen, verkar vara, till stora delar klar i sitt huvudet.
Kroppen orkar bara inte mer.

Jag åker knappt längre och besöker henne för jag kan inte. Tårarna sprutar och jag mår bara ännu sämre över att se henne för hon är inte där även om hon är det. Inga ord tar sig längre fram och även om hon räknas ha det bra då hon är på ett boende, tycker jag inte att det är ok för hon hade inte velat ligga såhär. Hon önskade själv att hon skulle slippa detta öde som så många drabbas av.
Hade hon varit en hund hade läkaren tagit beslutet att avliva henne redan i höstas för det är inte humant att leva som hon gör. Om hon varit ett djur. Som människa är det tydligen humant.

Jag har full förståelse för att människor tänker olika och att vissa anser detta med aktiv dödshjälp vara helt tabu men jag förstår inte varför vissa människors rädsla för detta, ska drabba andra.
Jag har sedan länge berättat för familjen att jag absolut inte vill hamna i den sits min mormor är idag. Skulle jag vara med om en olycka så låt mig påbörja mitt nästa liv snarast möjligt. Min övertygelse om att alla de vänner som redan har gått vidare finns där är stark och jag tror att familjen kommer dyka upp i det livet med så småningom. Jag tror att själar som trivs ihop följs åt på ett eller annat sätt.

Som liten såg vi en tecknad film som handlade om en Sankt Bernhardshund som arbetade som livräddare i de snötäckta bergen. I ett räddningspådrag skulle den rädda en människa i nöd men denne var då så nerkyld att han trodde hunden var en varg och dödade denne varpå den blev en liten valp igen som sprang, lycklig, i de gröna backarna. Det gjorde inte längre ont och allt jobbigt var borta.

Jag önskar att min mormor fick komma till sin barndoms Österlen igen och slippa det liv hon har idag för ingen kan anse det vara humant. Tänk om all familj och släkt kunde få samlas för att säga hej då, sedan låtit henne somna in. Det hade enligt mig varit humant.