Vad en enskild person har gjort eller inte, det lägger jag mig inte i och det är inte min sak att döma. Jag kan dock ifrågasätta och undra vad som händer med de människor som faktiskt är mångas förebilder.
Skolor har i många fall gått över till distansundervisning.
Ibland går bara en årskull och många gånger varvas det med dagar eller veckor.
Totalt förvirrande och allt annat än logiskt om någon frågar mig.
För fundera på det och peka på hur detta kan vara för barnets bästa?
Ni vet, den där lagen som är så viktig..
Distansundervisningen gör att lärare arbetar hemifrån.
Helt ärligt så förstår jag inte det heller och innan denna händelse hade skett hade jag haft en diskussion kring detta med vänner till mig. Deras barn berättade nämligen att deras lärare hade lektion från sin säng. Någon lärare gick omkring.
Detta när de ska vara tillgängliga för eleverna.
Samtidigt är det så att varenda elev som har den minsta form av svårighet, får än större bekymmer när man inte längre är på plats och prioriteringarna är absurda.
Ifall man ska anpassa allt för vissa elever när de är på plats.
Hur i hela världen tänker man då att de ska klara sig utan allt detta, med en lärare som ligger i sängen och har lektion!?
Så skolan går ner på halvfart?
I min värld bör sistaårselever prioriteras då deras betyg faktiskt är viktiga.
Att gå sista året på gymnasiet och veta att detta är betygen du söker in på... inte lätt.
Årskurs nio och du ska till gymnasiet.
Hur löser man det när man inte får vara på plats?
Min uppfattning är att läraren ska befinna sig på plats oavsett om det är distans eller inte. Det finns nämligen ingen anledning att skydda sig när det inte finns elever på skolan.
Att läraren då beter sig normalt, det bör vara nummer ett.
Därefter bör alla elever med någon form av svårighet prioriteras och det tillsammans med de elever som snart ska lämna respektive stadie.
Att jobba på distans låter säkert jättebra för många men jag kan av egen erfarenhet säga att det inte fungerade förrän jag själv var vuxen. Då hade jag själv valt att studera och visste vad jag ville.
Jag förstår om en sjunde eller åttondeklassare ger upp.
Om lärarna istället är på plats så bör de kunna ha fem elever utspridda i klassrummet.
Jag vet nämligen att det fungerar så på skolor i bland annat Malmö. De elever som har svårigheter får befinna sig på plats, då det är deras utbildning som ska prioriteras och inte lärarnas arbetsvillkor som på inga sätt kan bli värre med fem elever i klassrummet.
Någonstans handlar detta om yrkesstolthet för mig.
Eleverna är rent krasst vår framtid och jag hoppas att någonting akut sker så att det verkligen är så att deras skolgång blir nummer ett.
En kraschad generation är inte till hjälp för någon och det borde inte vara jobbigt att begära att den som faktiskt är lärare, sitter på sin plats och utför sitt arbete.
