Festen tog slut och allting föll i glömska. Fyra år senare fick jag ett sms med en fråga som förändrade hela livet. Plötsligt skulle allting ställas på ända.
Det fanns nämligen en liten kille som behövde en placering och tjejen sedan festen mindes vad jag hade sagt, och en gemensam vän skickade och frågade om jag menade allvar den där gången.
Det fanns nämligen en liten kille som behövde en placering och tjejen sedan festen mindes vad jag hade sagt, och en gemensam vän skickade och frågade om jag menade allvar den där gången.
Ungefär en månad senare var inskolningen klar och vi hade blivit föräldrar till en liten kille på knappa året.
Detta var tio år sedan och tiden har rullat på.
Mycket tårar, slit i håret och ångest över hur saker kan utvecklas.
Igår kom dock beskedet: Vi blev på pappret vårdnadshavare.
Denne lille kille ska inte flyttas härifrån!
Detta älskade barn!
Han är totalt ovetande om vad som har hänt för det är bättre att inte oroa, men en vacker dag ska han få veta. Jag hade gett mitt eget liv för att han ska få ha det bra.
Beslutet förändrar ingenting för det biologiska bandet är viktigt att vårda och ska vårdas, men oron är borta. Ingen mer oro för hur framtiden ser ut eller vad som kan hända.
De absolut flesta barn som blir familjehemsplacerade kommer aldrig tillbaka till det biologiska hemmet, men oron är konstant. Är man familjehem och sund fäster man sig nämligen vid barnet, vilket också bör vara det logiska. Fördomarna och tankarna emot detta är dock enorma.
Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har fått höra att det "inte är ett riktigt barn". Jag förstår att människor inte säger detta för att vara onda, men de har då inte heller förstått att man kan älska någon helt villkorslöst. Liksom ett syskonbarn, adopterat barn eller ett barn som den nye kärleken har med sig, så kan man älska helt villkorslöst och det biologiska bandet har aldrig någonsin varit viktigt för mig.
Vi har fått en extra familj med syskonen, ett bredare nät och en annan förståelse.
En inblick i världen och den upplevda hopplösheten som följer med detta.
En insyn i hur sårbart ett system är när personalen ständigt byts ut.
Allt annat än förståelse för en lag som inte ser till barnet.
Jag vet en sak, och det är att jag älskar denne pojk mer än mitt eget liv och jag kommer att ägna hela mitt liv åt att han ska få ha det bra. Han med stort H. Killen i mitt liv. Vad i hela världen vore jag eller vi utan dig!?
Med dig blev det här en annan värld,
och jag är så glad att du är här
Vad du än ser, vart du än går
Finns du alltid kvar hos mig ändå
Vem du än blir, hur du än mår,
så ska jag alltid lyckas att förstå
Älskade barn. Mitt liv hade varit meningslöst utan dig.
