I snitt fyra timmar/dygn.
Det är min sovtid och har varit så länge jag kan minnas.
Det finns tillfälliga undantag när jag är sjuk eller har sovit alldeles för lite för länge.
Mina föräldrar sa till sist till mig att jag fick vara uppe bara jag tog mig upp själv till skolan och det var aldrig ett bekymmer. Jag är kvällspigg och morgonpigg.
Jag minns när jag låg i sängen och läste. Och läste. Och läste.
Sen skrev jag.
Det har alltid varit något jag gjort vilket kanske också kan förklara att jag ständigt skriver här.
Jag andas hemma.
Jag älskar att krypa ner med barnen och bara vara.
Jag älskar att sitta ner i vårt uterum med taklamporna på lägsta ljusnivå och se naturen runt om.
Jag älskar att lyssna och spela musik. Att dansa.
Här får jag luft och det är nog det som gör att det går.
När jag är hemma med barnen lägger jag mobilen och är.
Världen kan vänta.
Mina prioriteringar kommer alltid att vara oerhört klara oavsett vad jag står inför.
Barnen och familjen kommer alltid att komma först.
Alltid.
Jag hade offrat allt annat för dem.
För många anses nog mitt liv vara stressigt och just nu är det väldigt mycket men det kommer lugna sig. Det är ingen ko på isen.
Jag jobbar heltid. Plus politiken. Plus gympagrupper. Plus lite aktiviteter med Facklan.
En del träffar med socialtjänsten och allt runt. Plus att jag spelar ibland.
Och barnens aktiviteter ska inte glömmas..
Mitt bekymmer är att jag trivs med allt jag gör och känner mig inte stressad över det utan mer över det faktum att dygnet bara har 24 timmar.
Jag hade velat ha fler.
Jag har inga större pretentioner av varken kläder, inredning eller saker.
Barnen får dock allt och trots att jag tänkte att de aldrig skulle bli bortskämda så vill jag absolut inte se dem olyckliga. Man blir självklart inte lycklig av alla saker och inget ska med men de är små och ska vara glada. Jag hade gett hela världen till dem.
Artikeln berättar att många i åldern 30-49 är stressade och mår dåligt.
Jag är sjukligt stressad ofta men det kunde varit värre.
Bara jag får andas hemma lite så går det.
Och jag tror egentligen arbetet är det lilla problemet många gånger.
Bekymret är mer att alla ska vara så duktiga utåt sett.
Att alla ska vara på ett visst sätt eller synas på ett visst sätt.
Alla är så lyckliga men sedan skiljer de sig.
Alla har världens gulligaste barn men sen är de egentligen pinor.
Träna, äta rätt och ta selfies.
Lägg ner hetsen och var dig själv så tror jag det blir lättare.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/arbetsmiljoverket-tre-av-tio-lider-av-arbetsrelaterade-besvar
Det är min sovtid och har varit så länge jag kan minnas.
Det finns tillfälliga undantag när jag är sjuk eller har sovit alldeles för lite för länge.
Mina föräldrar sa till sist till mig att jag fick vara uppe bara jag tog mig upp själv till skolan och det var aldrig ett bekymmer. Jag är kvällspigg och morgonpigg.
Jag minns när jag låg i sängen och läste. Och läste. Och läste.
Sen skrev jag.
Det har alltid varit något jag gjort vilket kanske också kan förklara att jag ständigt skriver här.
 |
| svt.se |
Jag andas hemma.
Jag älskar att krypa ner med barnen och bara vara.
Jag älskar att sitta ner i vårt uterum med taklamporna på lägsta ljusnivå och se naturen runt om.
Jag älskar att lyssna och spela musik. Att dansa.
Här får jag luft och det är nog det som gör att det går.
När jag är hemma med barnen lägger jag mobilen och är.
Världen kan vänta.
Mina prioriteringar kommer alltid att vara oerhört klara oavsett vad jag står inför.
Barnen och familjen kommer alltid att komma först.
Alltid.
Jag hade offrat allt annat för dem.
För många anses nog mitt liv vara stressigt och just nu är det väldigt mycket men det kommer lugna sig. Det är ingen ko på isen.
Jag jobbar heltid. Plus politiken. Plus gympagrupper. Plus lite aktiviteter med Facklan.
En del träffar med socialtjänsten och allt runt. Plus att jag spelar ibland.
Och barnens aktiviteter ska inte glömmas..
Mitt bekymmer är att jag trivs med allt jag gör och känner mig inte stressad över det utan mer över det faktum att dygnet bara har 24 timmar.
Jag hade velat ha fler.
Jag har inga större pretentioner av varken kläder, inredning eller saker.
Barnen får dock allt och trots att jag tänkte att de aldrig skulle bli bortskämda så vill jag absolut inte se dem olyckliga. Man blir självklart inte lycklig av alla saker och inget ska med men de är små och ska vara glada. Jag hade gett hela världen till dem.
Artikeln berättar att många i åldern 30-49 är stressade och mår dåligt.
Jag är sjukligt stressad ofta men det kunde varit värre.
Bara jag får andas hemma lite så går det.
Och jag tror egentligen arbetet är det lilla problemet många gånger.
Bekymret är mer att alla ska vara så duktiga utåt sett.
Att alla ska vara på ett visst sätt eller synas på ett visst sätt.
Alla är så lyckliga men sedan skiljer de sig.
Alla har världens gulligaste barn men sen är de egentligen pinor.
Träna, äta rätt och ta selfies.
Lägg ner hetsen och var dig själv så tror jag det blir lättare.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/arbetsmiljoverket-tre-av-tio-lider-av-arbetsrelaterade-besvar
