Ingen sensation för världen men jag är tacksam för att jag fick chansen.
Jag trodde inte att jag skulle överleva till idag, men hoppas att den där klockan är inställd som mitt tänk om att jag egentligen max är 20 år. Vissa dagar känner jag mig dock som 97, men..
Jag vill leva länge till!
Det där med att leva, det är något som inte är så självklart.
Jag har haft turen att födas i ett land som visserligen är ett socialistiskt översittarland som tror sig vara bättre än alla andra, men här är ändå lugn och ro jämfört med många andra platser på jorden.
Härom kvällen när det smällde som mest utav den stora militärövningen så går tankarna till dem som lever i scenariot av att smällarna inte är en övning utan en verklighet.
Det kunde helt enkelt ha varit värre.
Jag har de sista åren haft fler sjukdomar än vad de flesta människor har under en livstid och vid ett av besöken sa de till mig att jag hade haft tur gången innan. Lite tid till så hade jag inte klarat mig. Det skapar mycket tankar och förändringarna det sista året är en del av det.
Jag vill leva!
Det är livsfarligt att bli så rädd för att dö, att man istället slutar att leva.
Det är livsfarligt att bli så rädd för att dö, att man istället slutar att leva.
Att leva är att faktiskt göra saker, men även av att kunna njuta av de små sakerna i livet.
Jag älskar Hanö, Stibyberget och att bara få sitta vid mitt hus och höra skogens ljud.
Se barnen bli äldre och följa dem i sina liv.
40 år!
Har jag tur har jag levt halva mitt liv.
Har jag tur har jag levt halva mitt liv.
Har jag otur så dör jag innan jul.
Oavsett, så tänker jag fylla varenda dag med saker jag vill och med människor jag tycker om. Jag tatuerade in "En stund på jorden" på min arm för några år sedan när jag tänkte att det inte kunde bli värre, men det kunde det. Det gick dock ändå.
Vreeswijks text är magisk och den följer med mig.
En stund på jorden.
40 år.
Lyckan kommer inte, den väljer man.. och jag har valt att leva.
Jag musicerar både själv och med barnen, hinner med allt jag vill göra och studera det jag vill. Jag tänker leva fullt ut så länge det går.
Så 40 år för mig är mycket, men i världshistorien är jag mindre än en flugskit.
Ingen, nada. Vad jag gör, säger eller tycker är helt oviktigt om 100 år när min kropp är död och begraven. Det är något många skulle fundera över, för vi lever i en värld där alla tror att de är unika och helt ovärderliga i det långa loppet. Mänskligheten fungerar inte så.
Ingen står över någon annan.
Så till er alla som finns runt mig och förgyller mina dagar, ett stort tack för att ni finns!
Tack till er som förgyllde min helg och som står ut med mig dagarna i ända.
Tack till er som förgyllde min helg och som står ut med mig dagarna i ända.
Jag kommer förmodligen bli mycket värre, så hipp hurra för jag överlevde till min fyrtioårsdag!
Lev nu, dö sen!
Och självklart när man har turen att fylla år på Star Wars-dagen; May the fourth be with you!
