En känsla är svår att ta på och den kan vara jobbig att prata om.
Jag känner mig trygg i Hällevik.
Nu.
Här finns lite bus men det är inget som ingen växer ifrån för pojkstreck har alltid funnits. Filmen Kådisbellan är den som poppar upp i mitt huvud när jag hör vad som händer i vår lilla by.
I det stora hela är det väldigt oskyldigt även om det blir en kostnad för samhället.
Jag känner mig trygg på Hanö och går ensam både där och i Hällevik.
Jag går Banvallen fram och runt i skogen med barnen utan att känna mig otrygg.
När jag var yngre kände jag mig även trygg i Kristianstad, Malmö och på de flesta ställen.
Även som tonåring gällde detta.
Det gäller inte idag.
För några år sedan kände jag mig inte trygg i Hällevik heller.
Jag kunde gå med barnen längs Banvallen och möta gäng som visslade, skrattade och pekade.
Allt på ett annat språk och det var bara män.
På en sträcka av en kilometer mötte jag tre olika grupper med män.
Det hände aldrig någonting men jag slutade känna mig trygg.
Jag kände att jag hade en befogad oro över vad som kunde hända när tafsandet runt om i Sverige plötsligt eskalerade. Våldtäkterna ökade.
Det hände dock aldrig.
Vad är då rätt och fel?
I Helsingborg känner sig väldigt många människor otrygga.
Polisen säger att det inte stämmer och att det inte händer mer där än någon annanstans.
Det stämmer säkert, jag har ingen aning, men en känsla är inte detsamma som fakta.
Jag skrev dagbok under hela min uppväxt och har vid många tillfällen tittat tillbaka i dem.
Jag minns en gång då jag inte fick gå ut på disco. Jag minns att alla andra fick men jag var tvingad att sitta hemma och jag minns hur arg jag var för detta. Hur orättvisa jag tycke mina föräldrar var.
Det var min sanning. Den känsla jag minns.
När jag tittar i mina dagböcker har jag hittat detta tillfälle och inser att fem veckor innan körde de mig varenda helg och fyra veckor efter. På tio veckor var jag ute nio helger och de körde alltid utom just den gången men det är bara den gången mitt minne har stansat fast.
Med vuxna ögon var min känsla fel för jag borde ha varit tacksam, men då var det svårt att förstå det.
Helsingborgare på söder känner sig inte trygga.
Nej, det är nog något man får jobba med men jag anser att man måste ta oron på allvar.
När en så hög andel anser sig var otrygga måste något ske för att förändra den bild som de skaffat sig. Kan man inte förändra den bilden kanske man kan fundera över om orden stämmer.
Känner de en falsk otrygghet eller en befogad oro för vad som kan hända?
Jag vet inte men anser att man måste ta detta på allvar.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/soder-i-helsingborg-otryggast-i-hela-sydsverige
Jag känner mig trygg i Hällevik.
Nu.
Här finns lite bus men det är inget som ingen växer ifrån för pojkstreck har alltid funnits. Filmen Kådisbellan är den som poppar upp i mitt huvud när jag hör vad som händer i vår lilla by.
I det stora hela är det väldigt oskyldigt även om det blir en kostnad för samhället.
 |
| svt.se |
Jag känner mig trygg på Hanö och går ensam både där och i Hällevik.
Jag går Banvallen fram och runt i skogen med barnen utan att känna mig otrygg.
När jag var yngre kände jag mig även trygg i Kristianstad, Malmö och på de flesta ställen.
Även som tonåring gällde detta.
Det gäller inte idag.
För några år sedan kände jag mig inte trygg i Hällevik heller.
Jag kunde gå med barnen längs Banvallen och möta gäng som visslade, skrattade och pekade.
Allt på ett annat språk och det var bara män.
På en sträcka av en kilometer mötte jag tre olika grupper med män.
Det hände aldrig någonting men jag slutade känna mig trygg.
Jag kände att jag hade en befogad oro över vad som kunde hända när tafsandet runt om i Sverige plötsligt eskalerade. Våldtäkterna ökade.
Det hände dock aldrig.
Vad är då rätt och fel?
I Helsingborg känner sig väldigt många människor otrygga.
Polisen säger att det inte stämmer och att det inte händer mer där än någon annanstans.
Det stämmer säkert, jag har ingen aning, men en känsla är inte detsamma som fakta.
Jag skrev dagbok under hela min uppväxt och har vid många tillfällen tittat tillbaka i dem.
Jag minns en gång då jag inte fick gå ut på disco. Jag minns att alla andra fick men jag var tvingad att sitta hemma och jag minns hur arg jag var för detta. Hur orättvisa jag tycke mina föräldrar var.
Det var min sanning. Den känsla jag minns.
När jag tittar i mina dagböcker har jag hittat detta tillfälle och inser att fem veckor innan körde de mig varenda helg och fyra veckor efter. På tio veckor var jag ute nio helger och de körde alltid utom just den gången men det är bara den gången mitt minne har stansat fast.
Med vuxna ögon var min känsla fel för jag borde ha varit tacksam, men då var det svårt att förstå det.
Helsingborgare på söder känner sig inte trygga.
Nej, det är nog något man får jobba med men jag anser att man måste ta oron på allvar.
När en så hög andel anser sig var otrygga måste något ske för att förändra den bild som de skaffat sig. Kan man inte förändra den bilden kanske man kan fundera över om orden stämmer.
Känner de en falsk otrygghet eller en befogad oro för vad som kan hända?
Jag vet inte men anser att man måste ta detta på allvar.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/soder-i-helsingborg-otryggast-i-hela-sydsverige
