Vill man missförstå, så gör man det.
Alla gånger.
Jag väljer alltid att se på det positiva sättet och med ögonen öppna.
Många är de som sätter på skygglappar i samma sekund som de känner att något inte är bra och det där med att läsa en text och förstå den totala innebörden istället för enstaka ord, det är uppenbarligen bekymmersamt oavsett om man har utbildning eller inte.
Jag är lärare.
Jag skulle aldrig kalla mig för pedagog.
Lärare. Kort och gott.
Jag har läst till nästan alla ämnen och får i mycket undervisa från årskurs noll till nio.
Jag har läst in ämnen jag aldrig kommer behöva och kurser till förbannelse.
Jag har gått otaliga ledarskapsutbildningar.
Jag älskar nämligen att studera men är helt känslokall inför titlar.
Min erfarenhet säger mig nämligen att en titel ger inte ett likamedtecken till sunt förnuft eller ett väl genomfört arbete. Istället för att berätta på något fint sätt allt jag skulle kunna kalla mig, så är jag lärare.
Kunskap är makt.
Självklart. Det gäller dock på olika sätt inom olika branscher.
Jag älskar The Big Bang Theory men skulle aldrig vilja se Sheldon och gänget driva ett dagis.
Oavsett hur många titlar de skaffade sig.
Jag skulle dock inte vilja se ett gäng från skolans verksamhet bygga kärnkraft.
Vissa saker har man, andra inte.
Häromdagen skrev jag om just detta.
Skolverkets "proffs" på att göra läroplaner och skolutveckling har, om de ens har varit inom skolans verksamhet, inte varit där sedan tidigt nittiotal men det de skriver följs slaviskt av alla inom yrket. Tror någon på fullt allvar att det fungerar så inom någon annan verksamhet än skolan och det runt den?
Och jag är kritisk. Väldigt kritisk.
De reviderade läroplanerna för förskola/dagis och fritids pekar på vikten av utbildning.
För mig är detta socialdemokraternas första steg i ledet för att strama in alla i det som ska bli den statliga svenska institutionen. Likt Nordkorea och Kina ska barn i framtiden tvingas in i en verksamhet för att det första steget nu är taget.
En utbildning inom dagis och fritids kan nämligen aldrig bli en ersättning eller ett komplement till skolan, som har det slutliga ansvaret för att dessa barn och ungdomar ska klara sig i livet.
Dagis och fritids är enligt mig komplement till föräldrarna.
Ett komplement som på många ställen redan har socialiserats in i det röda tänket.
Detta skrev jag redan om när Stockholm införde 40 timmars allmän förskola.
(Vilket de nu tagit ner till den lika tragiska nivån av 30 timmar)
Hur i hela världen tänker man då?
Jo, man minifierar föräldrar och får det att låta som om det är hemskt om barnen skulle missa någon dag. Föräldrarna nedvärderas till ingenting och staten ska ta hand om allas barn medan föräldrarna går och tar en fika.
Det är dit vi barkar hän och jag kommer aldrig någonsin backa från det faktum att det finns några som är betydligt viktigare än alla andra och det är föräldrarna. I alla lägen.
De som inte klarar av att vara föräldrar kommer bli ett fall för socialtjänsten som har som uppgift att ta detta. Skolan har ansvaret för utbildning och den enda anledning att detta trycks in i en läroplan är för att människor som inte har kunskap om verksamheten skriver den.
Enligt mig kan man inte sätta några som helst krav på "utbildning" varken på dagis eller fritids då det är ett extrakomplement till de barn vars föräldrar arbetar.
Precis detta gör människor uppretade.
Samma människor som inte förstår att den reviderade läroplanen inte ingick i den utbildning de själv gick och att de därmed, enligt Skolverket, bör läsa in det de nu missar för framtida utbildningar kommer baseras på detta. Vissa saker får man aldrig kritisera och skolan är tillsammans med vargfrågan och invandringen/islam tabubelagt. Tycker man inte "rätt" är man fel.
Jag är lärare och blå, i en röd organisation som styrs rött.
Kritik uppfattas därför som direkta hot mot enskilda individer som känner sig kränkta.
Jag är rätt bra på att reta upp människor kring just detta men för mig handlar det om att se verkligheten som den är. Jag har läst i princip dubbla lärarutbildningar.
Jag kan sammanfatta dem såhär (med några få undantag för några kurser): Helt värdelösa.
Det lades fokus på gubbars tänk från förr, gubbars tänk om nutid och det lades oerhört lite tid på lärandet. Utbildningen var en total katastrof och den utan sunt förnuft finns idag i skolans verksamhet för de har en titel efter dessa år, men de kan ingenting efter utbildningen.
Åren flummades fram.
Det man kan har man lärt sig i efterhand.
Jag hade oerhört bra handledare under mina praktiker och det är jag oerhört tacksam för.
Inga är fortfarande en stor förebild och mycket av hur jag arbetar har jag fått från praktikplatserna.
Skolverket.
De har inte mitt förtroende i detta och jag kan ta fler exempel.
Jag har länkat läsdelegationen nederst. Det är några hundra sidors skrämmande läsning.
Den som bara tittar kanske tänker att den är jättebra när den föreslår förlängda skoldagar och läslov för barn med bekymmer, men då visar man väldigt tydligt att man aldrig har varit inom skolans verksamhet. Barn som inte klarar det de ska, hjälps ytterst sällan av något av detta utan tvärtom. De skulle ha dubbla lärare på halverad tid för förläng deras skoltid så hoppar de av långt innan årskurs nio.
Vilka har då kommit fram till detta fantastiska resultat?
Det borde ju vara skolmänniskor men nej, det är teaterfolk, kulturråd, SKOLVERKET (Som bevisligen, trots namnet, inte har utbildning inom detta), kungliga biblioteket, SKL, en hop andra och till sist nämns olika elevorganisationer vilka sällan består av de barn och ungdomar som har svårigheter).
Så alla som nu hurrar och jublar över de reviderade läroplanerna;
Läs vad det handlar om.
Om det var Trump, Obama och Kim Jung som skrev läroplanerna ihop. Hade de känts trovärdiga då?
Det finns ett ordspråk av Buckley JR som lyder:
"I would rather be governed by the first 2000 people in the Manhattan phonebook than the entire faculty of Harvard"
Och där har ni mitt tyckande om Skolverket.
Så nej, jag strävar inte efter titlar och har aldrig förstått meningen med att "vara någon".
Jag är lärare och har precis klankat ner på alla de utbildningar jag har läst.
Varför?
För det handlar inte om någon enskild person utan allmänt.
Att jag kritiserar Skolverket och de läroplaner som nu hyllas, handlar inte om enskilda personer och deras val vilket jag hade önskat att människor förstod men Piraten har rätt: Det går inte att säga stoppnål utan att någon enögd jäkel tar det till sig.
Det finns de som sätter stort värde i att vara en speciell titel men för mig är det viktigare vem du är och hur du är, inte vad du kallas.
En titel är för mig inget likamedtecken med kompetens och ju mer jag har studerat, desto tryggare har jag känt mig i den föreställningen. Tyvärr.
Jag önskar att människor skulle bli lite mer kritiska mot överheten för annars kommer vi till slut utplånas av dem som hyllar allt som kommer från statliga myndigheter.
Barn ska vara barn och ses för dem de är.
Olika individer, på olika nivåer och i skolan ska de få lära sig det de måste.
Fram tills dess ska de få vara barn och då helst med föräldrarna, men i andra hand hos andra vuxna som tar hand om dem och anpassar dagarna efter vilka barnen är som individer.
Svårare än så är det inte.
Enligt mig.
Och det fortsätter här:
http://emiliepilthammar.blogspot.com/2019/02/och-sjalv-har-jag-blivit-rafeminist-pa.html
http://emiliepilthammar.blogspot.com/2019/02/en-overdrift.html
https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2016/09/dir.-201678/
https://sisu.it.su.se/pdf_creator/19820/39758
https://www.buv.su.se/utbildning/kurshemsidor/kurshemsidor-programkurser/f%C3%B6rskoll%C3%A4rarprogram/barns-uppv%C3%A4xtvillkor-etiska-m%C3%B6ten-och-livsfr%C3%A5gor-i-f%C3%B6rskolan-7-5-hp-1.213620
Alla gånger.
Jag väljer alltid att se på det positiva sättet och med ögonen öppna.
Många är de som sätter på skygglappar i samma sekund som de känner att något inte är bra och det där med att läsa en text och förstå den totala innebörden istället för enstaka ord, det är uppenbarligen bekymmersamt oavsett om man har utbildning eller inte.
 |
| skolverket.se |
Jag är lärare.
Jag skulle aldrig kalla mig för pedagog.
Lärare. Kort och gott.
Jag har läst till nästan alla ämnen och får i mycket undervisa från årskurs noll till nio.
Jag har läst in ämnen jag aldrig kommer behöva och kurser till förbannelse.
Jag har gått otaliga ledarskapsutbildningar.
Jag älskar nämligen att studera men är helt känslokall inför titlar.
Min erfarenhet säger mig nämligen att en titel ger inte ett likamedtecken till sunt förnuft eller ett väl genomfört arbete. Istället för att berätta på något fint sätt allt jag skulle kunna kalla mig, så är jag lärare.
Kunskap är makt.
Självklart. Det gäller dock på olika sätt inom olika branscher.
Jag älskar The Big Bang Theory men skulle aldrig vilja se Sheldon och gänget driva ett dagis.
Oavsett hur många titlar de skaffade sig.
Jag skulle dock inte vilja se ett gäng från skolans verksamhet bygga kärnkraft.
Vissa saker har man, andra inte.
Häromdagen skrev jag om just detta.
Skolverkets "proffs" på att göra läroplaner och skolutveckling har, om de ens har varit inom skolans verksamhet, inte varit där sedan tidigt nittiotal men det de skriver följs slaviskt av alla inom yrket. Tror någon på fullt allvar att det fungerar så inom någon annan verksamhet än skolan och det runt den?
Och jag är kritisk. Väldigt kritisk.
De reviderade läroplanerna för förskola/dagis och fritids pekar på vikten av utbildning.
För mig är detta socialdemokraternas första steg i ledet för att strama in alla i det som ska bli den statliga svenska institutionen. Likt Nordkorea och Kina ska barn i framtiden tvingas in i en verksamhet för att det första steget nu är taget.
En utbildning inom dagis och fritids kan nämligen aldrig bli en ersättning eller ett komplement till skolan, som har det slutliga ansvaret för att dessa barn och ungdomar ska klara sig i livet.
Dagis och fritids är enligt mig komplement till föräldrarna.
Ett komplement som på många ställen redan har socialiserats in i det röda tänket.
Detta skrev jag redan om när Stockholm införde 40 timmars allmän förskola.
(Vilket de nu tagit ner till den lika tragiska nivån av 30 timmar)
Hur i hela världen tänker man då?
Jo, man minifierar föräldrar och får det att låta som om det är hemskt om barnen skulle missa någon dag. Föräldrarna nedvärderas till ingenting och staten ska ta hand om allas barn medan föräldrarna går och tar en fika.
Det är dit vi barkar hän och jag kommer aldrig någonsin backa från det faktum att det finns några som är betydligt viktigare än alla andra och det är föräldrarna. I alla lägen.
De som inte klarar av att vara föräldrar kommer bli ett fall för socialtjänsten som har som uppgift att ta detta. Skolan har ansvaret för utbildning och den enda anledning att detta trycks in i en läroplan är för att människor som inte har kunskap om verksamheten skriver den.
Enligt mig kan man inte sätta några som helst krav på "utbildning" varken på dagis eller fritids då det är ett extrakomplement till de barn vars föräldrar arbetar.
Precis detta gör människor uppretade.
Samma människor som inte förstår att den reviderade läroplanen inte ingick i den utbildning de själv gick och att de därmed, enligt Skolverket, bör läsa in det de nu missar för framtida utbildningar kommer baseras på detta. Vissa saker får man aldrig kritisera och skolan är tillsammans med vargfrågan och invandringen/islam tabubelagt. Tycker man inte "rätt" är man fel.
Jag är lärare och blå, i en röd organisation som styrs rött.
Kritik uppfattas därför som direkta hot mot enskilda individer som känner sig kränkta.
Jag är rätt bra på att reta upp människor kring just detta men för mig handlar det om att se verkligheten som den är. Jag har läst i princip dubbla lärarutbildningar.
Jag kan sammanfatta dem såhär (med några få undantag för några kurser): Helt värdelösa.
Det lades fokus på gubbars tänk från förr, gubbars tänk om nutid och det lades oerhört lite tid på lärandet. Utbildningen var en total katastrof och den utan sunt förnuft finns idag i skolans verksamhet för de har en titel efter dessa år, men de kan ingenting efter utbildningen.
Åren flummades fram.
Det man kan har man lärt sig i efterhand.
Jag hade oerhört bra handledare under mina praktiker och det är jag oerhört tacksam för.
Inga är fortfarande en stor förebild och mycket av hur jag arbetar har jag fått från praktikplatserna.
Skolverket.
De har inte mitt förtroende i detta och jag kan ta fler exempel.
Jag har länkat läsdelegationen nederst. Det är några hundra sidors skrämmande läsning.
Den som bara tittar kanske tänker att den är jättebra när den föreslår förlängda skoldagar och läslov för barn med bekymmer, men då visar man väldigt tydligt att man aldrig har varit inom skolans verksamhet. Barn som inte klarar det de ska, hjälps ytterst sällan av något av detta utan tvärtom. De skulle ha dubbla lärare på halverad tid för förläng deras skoltid så hoppar de av långt innan årskurs nio.
Vilka har då kommit fram till detta fantastiska resultat?
Det borde ju vara skolmänniskor men nej, det är teaterfolk, kulturråd, SKOLVERKET (Som bevisligen, trots namnet, inte har utbildning inom detta), kungliga biblioteket, SKL, en hop andra och till sist nämns olika elevorganisationer vilka sällan består av de barn och ungdomar som har svårigheter).
Så alla som nu hurrar och jublar över de reviderade läroplanerna;
Läs vad det handlar om.
Om det var Trump, Obama och Kim Jung som skrev läroplanerna ihop. Hade de känts trovärdiga då?
Det finns ett ordspråk av Buckley JR som lyder:
"I would rather be governed by the first 2000 people in the Manhattan phonebook than the entire faculty of Harvard"
Och där har ni mitt tyckande om Skolverket.
Så nej, jag strävar inte efter titlar och har aldrig förstått meningen med att "vara någon".
Jag är lärare och har precis klankat ner på alla de utbildningar jag har läst.
Varför?
För det handlar inte om någon enskild person utan allmänt.
Att jag kritiserar Skolverket och de läroplaner som nu hyllas, handlar inte om enskilda personer och deras val vilket jag hade önskat att människor förstod men Piraten har rätt: Det går inte att säga stoppnål utan att någon enögd jäkel tar det till sig.
Det finns de som sätter stort värde i att vara en speciell titel men för mig är det viktigare vem du är och hur du är, inte vad du kallas.
En titel är för mig inget likamedtecken med kompetens och ju mer jag har studerat, desto tryggare har jag känt mig i den föreställningen. Tyvärr.
Jag önskar att människor skulle bli lite mer kritiska mot överheten för annars kommer vi till slut utplånas av dem som hyllar allt som kommer från statliga myndigheter.
Barn ska vara barn och ses för dem de är.
Olika individer, på olika nivåer och i skolan ska de få lära sig det de måste.
Fram tills dess ska de få vara barn och då helst med föräldrarna, men i andra hand hos andra vuxna som tar hand om dem och anpassar dagarna efter vilka barnen är som individer.
Svårare än så är det inte.
Enligt mig.
Och det fortsätter här:
http://emiliepilthammar.blogspot.com/2019/02/och-sjalv-har-jag-blivit-rafeminist-pa.html
http://emiliepilthammar.blogspot.com/2019/02/en-overdrift.html
https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2016/09/dir.-201678/
https://sisu.it.su.se/pdf_creator/19820/39758
https://www.buv.su.se/utbildning/kurshemsidor/kurshemsidor-programkurser/f%C3%B6rskoll%C3%A4rarprogram/barns-uppv%C3%A4xtvillkor-etiska-m%C3%B6ten-och-livsfr%C3%A5gor-i-f%C3%B6rskolan-7-5-hp-1.213620
