Har du hört ordet "särbegåvad"?
Det ska beskriva någon som har en särskilt stor begåvning och det är ämnet som min och Matildas magisteruppsats handlar om. Ett ämne som jag tycker är oerhört intressant utifrån det faktum att jag arbetar i skolan och upplever en stor olikhet kring tänket beroende på var du är och i vilket land du befinner dig i.
Till saken hör att särbegåvning, enligt all forskning som finns, är väldigt ovanligt. Att definiera någon som särbegåvad är utöver det något som faller på den som gör utredningen då det inte finns någon fast definition på vad det betyder.
Forskning pekar på att det finns de som är högpresterande och det är ungefär var fjärde till femte elev. Särbegåvning däremot utgör max två till fyra elever på hundra.
De som räknas som högt särbegåvade räknas som någon enstaka på tiotusen elever.
Vad är då särbegåvning?
Jo, det är i princip samma som autism.
Skillnaden?
Den som är särbegåvad fungerar normalt socialt.
Den har goda kompisrelationer, fungerar bra i förändring och kan läsa av andras känslor. Detta har den inom autism mycket svårare för. Det finns ett amerikanskt test som heter GADC som är det som många utgår ifrån men även det har svårt att särskilja dessa.
Så pass likt är det att vara särbegåvad eller autistisk.
Skillnaden är den sociala förmågan och frågar någon mig så kan man därmed inte bedöma om någon är särbegåvad eller autistisk utan att se eleven i hemmet eller under andra sociala sammanhang.
Min uppfattning är att man idag många gånger hellre ger elever och vårdnadshavare informationen att deras barn är särbegåvat. Varför?
Jo, du säger inte städare längre utan använder lokalvårdare.
Det låter helt enkelt finare att barnet är "begåvat" än att det är autistiskt.
Till saken hör att autism många gånger även syns i föräldrarna men det vill få se i sig själv.
Jag har ADHD.
Jag kan se likheter i något av barnen och är säker på att det kommer vara likadant för dem i framtiden som för mig. Det är inget jag varken skulle skämmas för eller tycka något speciellt om. Man kan nämligen inte hjälpa det utan får istället utgå ifrån det man har och göra det bästa utav det.
Till slutklämmen nu så är detta i sig väldigt speciellt.
Vi har nämligen en skola som ska vara för alla. ALLA ska få känna att de passar in och jag har protesterat mot detta sedan dag ett för som lärare är det helt omöjligt att anpassa till en stor klass utan att knäcka sig själv. Problemet med detta landet är att man ska se alla på samma sätt. Alla är lika mycket värda och i ett förblindande försök att tvinga in alla i den fållan så får man barn att må dåligt.
Med en differentierad skola så hade problemet varit löst.
Medborgerlig Samling vill att skolan ska delas upp, differentieras, från årskurs sju.
Elever som har en högre inlärningstakt ska gå på en linje som de kan hålla ett högt tempo i och de som vill läsa i normal takt ska göra det. Enligt mig ska det sedan finnas en praktisk linje med för till skillnad från vad sittande partier i riksdagen vill, så anser jag att alla inte behöver en högskoleutbildning.
Alla behöver inte vara experter på forskning och annat utan för mig är det viktigast att alla hittar sin plats och lyckan, det behöver inte vara en hög utbildning.
Det kan faktiskt vara att köra truck på ett företag, laga bilar eller sitta i kassan i en affär.
Lyckan den väljer man nämligen.
Självklart ska de få elever som är särbegåvade ha den hjälp de behöver men sättet att alla måste få en diagnos eller ett kriterium för att få den hjälpen - det måste bort.
