En liten stund på jorden.

Vad är egentligen ett liv värt?

Olika beroende på vilket liv vi räknar för tvingar man människor att välja så kommer de alltid välja sig själv och de sina. Det hade jag också gjort.

I maj fyller jag 39 år och jag har under hela mitt liv varit en grubblare.
Jag har fortfarande kvar donationskortet jag gjorde själv i andra klass. 

Då hade jag bestämt mig för att man kan få ta vad man vill av min kropp om det kan hjälpa någon annan. Året efter skrev jag mitt första testamente där det i detalj står vem som ska ha vilken leksak, vilken bok och vart det andra skulle skänkas. Jag brukar uppdatera det innan varje resa för ska jag gå ur denna världen så ska iallafall det vara som jag vill.

Under hela mitt liv så kan jag minnas detaljer kring allt hemskt.

Alla pratar nu om Ukraina och jag lider med de barn och ungdomar som ska växa upp i detta.

Först med en pandemi som förstör allt för dem och nu oron kring det som händer i Europa.

Jag minns dock nyhetsinslagen från Jugoslavien och ångesten kring detta.

Jag minns när Estonia sjönk, senapsgasen i Japen och Lady D.

Jag minns mitt liv genom de tragiska händelser som funnits runt mig.

För några år sedan gick jag till en psykolog och fick veta att jag har GAD.

Generellt Ångestsyndrom.

Jag ser allt i katastrofer och tänker alltid efter före kring allt som kan vara farligt.

Jag behöver inte bunkra eller köpa något nu för jag har varit förberedd för detta i ett helt liv. Huset är förberett för vad som helst och det är uträknat på att vi ska kunna överleva i tre månader utan att handla någonting. Ta strömmen, ta internet.
Vi kommer klara oss.

Varför blir det då såhär?

Jag tror det är genetiskt.

Jag kan nämligen se att den ena dottern har exakt samma beteende.

Allt kretsar kring hur hon ska undvika fara och hon ligger och gråter sig till sömns över hur hemskt det är för människorna som befinner sig i farliga områden. Den högsta önskan är att vi ska ta bilen och köra och plocka upp alla som kommer hit och behöver hjälp.

Hon vill att vi alltid ska köra till Karlshamn och handla för att kunna ge dem som tigger mat.

En kollega berättade att hon kommenterat bakgrundsbilden i skoldatorn, som föreställde en öken, med att hon aldrig skulle åka dit för i öknen är det för varmt och då kan man dö.

Intresset finns i naturkatastrofer och hur man överlever dessa.

Är det då genetiskt eller miljön!?

Jag har alltid undrat varför jag lever och känt att jag måste göra skillnad för att ens få lov att existera. Det gör att saker som inte skadar andra är oviktiga. En bild?

Jag rycker på axlarna.

Det är oviktigt.

Jag kan dock inte vika mig på saker som jag har lovat eller sagt för då blir jag en hycklare, vilket jag avskyr. När det då blir orättvisor så måste jag reagera. Jag kan helt enkelt inte vara tyst och min åsikt är inte till salu. Aldrig någonsin.

Min inställning till livet grundar sig i detta. 

Jag måste finnas för att göra någon skillnad, för annars är jag bara en liten flugskit i världen.

Devisen har alltid varit att ingen bryr sig om 100 år, och att jag finns till måste betyda någonting. 

Jag lever när andra inte har fått chansen. 

Du fick inte chansen.

Idag skulle vi firat en 40-åring med en stor fest, en massa god mat och hålligång men det blev inte så. Någonstans hoppas jag att det sker iallafall för jag fick chansen när inte du fick och jag tänker ha en gigantisk fest när jag fyller jämnt nästa gång.

Då tänker jag fira för oss båda.

Stort grattis på födelsedagen storebror!

"Somliga säger, vi lever i evighet".

En stund på jorden.

Ta tillvara på den och ha en trevlig helg!

Ingen av oss vet hur morgondagen ser ut.