Malmö Latinskola drabbades av något som tyvärr många nog har väntat på.
Våld mot lärare är ingen nyhet och en analys av läget är helt klart deprimerande.
Informationen som kommer fram är de flesta lärares verklighet.
Du ser att eleven mår dåligt.
Anmäler det till elevhälsan.
Anmäler till Bup, vården, vad som helst.
Du kommer ingenstans.
Väntetiden för en utredning om eleven mår dåligt är cirka två år som det ser ut just nu.
Två år!
Börjar eleven inte självmedicinera med droger så händer annat.
Eleven lider, skolan fungerar inte.
Föräldrarna har många gånger kaos.
Ingenstans fungerar det.
Varför händer det då ingenting?
Jo, för resurserna är helt felprioriterade.
Istället för att beta av köerna till Bup, psyk och ge socialtjänsten möjligheten att hjälpa till mer så läggs pengarna på att släcka bränderna.
Väktare och övervakningskameror för att ta dem på bar gärning som lärarna har varnat för i många år.
Mannen i Malmö har det varnats för länge.
Alla instanser har varnat för att han inte mådde bra.
Alla tecken finns där och allt gjordes.
Hur skulle man mer ha kunnat göra?
I en av länkarna berättar ordföranden för Lärarnas riksförbund att lärare måste ha tid för att se elever och anmäla om det finns oro. Hon har inte förstått att problemet inte ligger där.
Problemet ligger i att en anmälan, två anmälningar eller tio inte hjälper.
Det händer ingenting!
Problemet här kan vara att familjen har gjort allt rätt, sökt hjälp, testat alla metoder.
Skolan kan ha följt alla paragrafer.
Det hjälper inte för felet finns inte där utan i det andra.
Vården hänger inte med och då kan man anmäla och ställa sig i kö så mycket man vill.
Denna vården betalar vi alla skatt för men kommer ändå bara till en kö som aldrig tar slut.
Om skattepengarna inte går till det de ska, varför ska vi då betala den?
Detta är så fel och så fruktansvärt för alla inblandade.
Något stämmer inte när du kan skrika dig hes och ändå ingen lyssnar.
