För Sveriges bästa ska vi nu gå med i Nato.
Vi ska vara med i den grupp som tillsammans ska skapa ett skydd. Viktigt!
Jag är rätt ensam i min åsikt men jag tyckte och tycker inte att vi ska gå med i Nato. Åtminstone inte med en kniv mot strupen då måltavlan sätts mot oss.
Speciellt som det har varit nu när Turkiet plötsligt ska diktera villkoren för medlemskapet.
Men vi tittar lite i backspegeln.
Kristersson står nu där, ser lycklig ut och tar på sig äran över detta fantastiska beslut.
Han ska bli inskriven i historieböckerna som den som tog Sverige in i Nato.. och därmed bröt många års tänk kring att vi som land ska stå utanför denna form av allianser.
Regeringen Reinfeldt satte 2006 Mikael Odenberg som försvarsminister. Året efter avgick han för att han ansåg att det inte gick att arbeta under de premisser som sattes.
Premisserna?
Odenberg ville att vi skulle överväga Nato.
Han ansåg att neddragningen på fem miljarder av försvaret var fel.
Mer?
Han menade att olika regeringar under de sista 100 åren varit konstant feltajmade.
Han vägrade sitta kvar när den moderatledda regeringen gick tvärtemot allt vad sunt förnuft heter.
Han ansåg inte att man skulle dra ner på försvaret.
Min analys?
Odenberg borde få en medalj.
Hade regeringen lyssnat då, så hade en Kristersson inte behövt fjäska för Erdogan nu. Vi hade inte stått där med kniven mot strupen.
Ska vi hurra för Kristersson och Nato nu då?
Nej, journalister borde vara kritiska och ifrågasätta vad både Kristersson och moderaterna har sysslat med sedan 2006, för tänk.
När Odenberg avgick.. satt Kristersson kvar och hejade på Reinfeldt. Samma regering
En hade ryggrad, den andre inte.
Den ryggradslöse blev statsminister.
Odenberg kan gå med huvudet högt.
Den stora frågan blir då:
Vad säger detta om Sveriges regering!?
Odenberg hade rätt; den är konstant FELTAJMAD.
