Alla har varit ungdomar och de flesta har någon gång levt på gränsen.
Den där känslan av att vara odödlig finns hos de flesta innan man inser att livet inte fungerar på det sättet. Olyckan i Hässleholm skapar hos mig enbart sorg.
Stackars dem i bilen.
Stackars anhöriga och stackars den som körde.
Nyheterna säger att personen som satt bakom ratten misstänks för rattfylleri vilket förmodligen skapar väldigt mycket agg och hat.
Oavsett, så har med största sannolikhet ingen av de sju personerna tvingats in i bilen.
De har satt sig i den själv och sedan har det blivit fel.
Detta helt oavsett om den som körde hade druckit eller inte.
Alla vet att man inte ska åka med någon som har druckit.
Sju personer i en vanlig personbil?
Det är lätt att döma, men jag minns hur det var själv.
De gånger den som körde insåg att den antingen skulle lämna någon kvar, eller pressa in den siste i bilen. Ett val som inte ens är lätt för alla vuxna.
Med kompisarna kommer dock trycket att vara snäll så sju i en vanlig personbil är inget jättemärkligt om du frågar mig. Jag har också varit ung.
Jag har legat i bakluckan för att det var fullt i bilen.
Alla skulle ju till samma ställe så den som körde var snäll.
Alla skulle få följa med.
Hade det hänt något hade jag inte dömt den personen.
Jag låg ju där frivilligt och tyckte att det var roligt, men åldern säger mer att jag har haft änglavakt så många gånger.
Tyvärr är det nog olyckor som gör att människans hjärna börjar processa saker. Jag minns när jag under gymnasietiden fick frågan om jag läst tidningen.
Mittuppslaget visade en av killarna som hade varit på fest hos mig några veckor tidigare.
Kanontrevlig, både han och kompisarna.
Han hade omkommit i en bilolycka.
De andra i bilen hade gått ur den demolerade bilen men han hade dött omedelbart. Olyckan hade hänt trots att han var en av Sveriges duktigaste inom motorcross. Han blev arton och trots att det är 23 år sedan så finns det i minnet. Sorgen över honom och hur ensam hans lillasyster blivit.
Det hade gått för fort men det var självklart inte meningen att något skulle hända.
Varken för honom själv eller någon annan.
Varken för honom själv eller någon annan.
Där förändrades min bild av vad verkligheten är.
Människor kunde inte tas för givet.
Mest skrämmande när sådant här händer är vuxna individer som går till full attack.
Man idiotförklarar alla som inte tycker att den som körde ska sättas på livstids fängelse och önskar livet av alla. Jämför föraren med en självmordsbombare. Visst, du kanske tänker så.
Skillnaden för mig är att den som körde denne bilen med största sannolikhet inte satte sig bakom ratten med målet att döda eller skada sina vänner.
De satte sig frivilligt i bilen och även om föraren är ytterst ansvarig så har alla ett val.
Ett val som denna gången inte blev så bra.
Ungdomarna utanför Hässleholm har fått ett brutalt uppvaknande som jag inte önskar någon. I slutänden kan man bara hoppas att det på något sätt hindrar något värre från att hända.
Alla har varit unga och odödliga och detta är bara så tragiskt.
Jag hoppas bara att det på något märkligt sätt skyddar någon annan från ett hemskt öde.
Tankarna går till alla som på något sätt har kopplingar till detta, men även till Thanh Winger som för över 22 år sedan lämnade sina vänner och sin familj i en olycka.
Hat kommer inte att hjälpa någon.
