"Vi hör vad du säger, men vi tänker såhär.."
De orden är bevingade och sedermera befästa på personal inom socialtjänsten.
Jag är fullt medveten om att det är deras yrke och att de gör vad de är tillsagda att göra, men det betyder inte att det är varken rätt eller korrekt.
Jag är så glad att debatten på allvar börja kretsa kring barnets bästa för fram tills nu har det varit fina ord och inget annat. Många ser det fortfarande bara så. Artikeln handlar om två flickor som var tvingades att träffa sin våldsamma pappa och de berättar om ångesten över att aldrig få se sin mamma igen.
Rädslan för att han skulle ta dem.
Allting bubblar nu upp på grund av pojken i Luleå.
Pappan dödade sin åttaårige sonen, som tvingades att vara där på grund av de rättsliga instanserna.
Mamman hade varnat och gjort allt i sin makt.
Pappan hade själv sökt hjälp för sina bekymmer.
Trots det så skulle pojken dit.
Hade mamman vägrat hade myndigheterna gått in och plockat bort henne som förälder.
För vad är då rätt?
Jag förstår att det kan vara svårt att bestämma, men anser att man alltid ska lyssna på barnet. Att vara förälder är inte alltid det lättaste men någonstans går en gräns för hur länge det ska vara ok att "försöka" vara en förälder.
Hur många misstag får du göra?
Om barnet säger att det inte vill till den ene föräldern eller är rädd för föräldern.. varför inte bara se till att det alltid är någon annan vuxen med!?
Den förälder som älskar sitt barn och vill det bästa för barnet, kommer också att godkänna det. Godkänner man det inte så är det klart.
Jag kan förstå att det är både ledsamt och förnedrande men barnets bästa.
Inte förälderns bästa.
Min egen erfarenhet när jag har beklagat mig över någonting är just orden som står först.
Vi hör vad du säger, men VI tänker såhär.. att om du berättar för barnet att det är för dennes bästa och att du ler, så kommer barnet också le och då blir det bra för föräldern och då blir det för barnets bästa...
Eller när man berättar att barnet skakar och gråter, men socialtjänsten ser att det är jobbigt men att om du kanske testar att sätta barnet utanför och gå bakom.. då kommer barnet känna sig tryggt och bli glad och då blir den andre föräldern också glad..
Det spelade ingen roll hur man sa, så lades det tillbaka på att Föräldrabalken skulle stå i fokus.
Den var starkare än barnets rättigheter.
I de fall där socialtjänsten sedan varnar och säger till, ringer, gör hembesök och utan svårigheter ser att det är fel! Det är fel så att det skriker i varenda cell i kroppen!
Då ska de vänta på en persons beslut.
Det mest skrämmande av allting, är att det då sitter en politiker och tar det slutgiltiga beslutet kring ett omhändertagande.
En politiker utan adekvat utbildning, utan korrekt ansvar eller kunskap för att ta det beslutet.
Alla med utbildning och kunskap ska förklara för den personen som sedan ska bestämma sig.
Systemet är sjukt.
Ett barn som inte mår bra av att träffa sin biologiska förälder, oavsett omständighet, ska inte heller behöva göra det. Det finns parter som gör den andra föräldern till den onde, men barnet kommer känna detta själv och det går alltid att ha med andra vuxna.
Inga barn ska iallafall ha ont i magen av att träffa sina föräldrar.
Barnets bästa ska alltid vara nummer ett.
Hur kan det vara så svårt att bara vara mänsklig!?
