Jag vet jag har skrivit om detta innan men tankarna går hit ofta för tillfället. I Sverige räknas det barn fattigt som inte får åka utomlands minst en gång om året. Detta betyder i mina ögon att de regler socialtjänsten, och högre instanser för dem, gör barn fattiga. Älskade Lilleman får inte åka utomlands, inte för att vi inte vill eller kan, utan för att vi inte får ett pass till honom. Då han är boende hos oss under SoL kan vi inget göra, inte socialen heller för det är bioföräldrarna som bestämmer sådant här. Lilleman får alltså inte åka utomlands. Detta betyder att han är fattig och att det svenska systemet sätter honom i den sitsen. Vi får höra att vi ska lämna honom hemma och åka ändå men det betyder fortfarande att han är fattig. När vi bestämde oss för att bli familjehem fick vi veta att våra liv skulle fortgå som vanligt. Vi har tagit honom till oss och han är en av oss på alla sätt men vi är alla låsta för att reglerna inte ser till barnets bästa. Vilken regel är då viktigast? Bioförälderns tyckande? Eller FNs barnkovention om barnets bästa och fattigdomsgränsen i Sverige? Jag tror inte hans bästa är att bli bortlämnad för att vi ska åka utomlands för vi är hans trygghet. Vi kommer aldrig åka utan honom.
