Ensamstående kvinnor kommer med all sannolikhet få inseminera i Sverige. Detta betyder att dessa slipper åka till Danmark för att göra det och jag anser detta vara väldigt bra då det i förlängningen kommer uppstå färre problem rent lagmässigt.
Rösterna höjs om att detta inte är för barnets bästa utan den vuxnes.
Jag ser vad dessa människor menar men samtidigt är det så, att jag tro få barn är så efterlängtade som dessa. Jag vet själv vilken situation vi har suttit i och även om min övertygelse är stor att de flesta föräldrar älskar sina barn mest i hela världen, så tror jag ändå det är en skillnad när man har blivit tvingad att kämpa för det. Jag vet inte men kan gissa att det är så.
Problemet som kritikerna ser det, är att de från första början inte finns en fadersfigur för barnet. Det stämmer visserligen men samtidigt är det så att alla barn inte kan dras över samma kam. Det finns adopterade barn som söker sina rötter i hela sitt vuxna liv men sedan finns det även de som tänker tvärtom. För dem är det oviktigt.
För mig är övertygelsen stor att dessa barn kommer få det exakt lika bra utan en pappa. Det kan dessutom vara så att det löser sig efter hand. Om jag själv hade suttit i sitsen med att vara singel, närma mig fyrtio och känna att jag ville ha barn så hade jag gjort på samma sätt.
Det finns inget bättre än barn och jag skulle inte vilja missunna någon den känsla det innebär när två ögon tittar på en och man vet att man hade sålt sin själ för dem.
För många är "egentiden" viktig. De skaffar barn men vill sedan ha egentid. Jag sa upp min i samma sekund som vi blev föräldrar för det finns inget viktigare än dem. Dessa ensamstående mammor kanske hade gjort ett annat val om de kunnat men när de inte har något ser jag det som ett bra alternativ. Livet är för kort för att ångra sig.
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/mina-barn-har-en-storre-familj-an-de-flesta
 |
| insemination.se |
Jag ser vad dessa människor menar men samtidigt är det så, att jag tro få barn är så efterlängtade som dessa. Jag vet själv vilken situation vi har suttit i och även om min övertygelse är stor att de flesta föräldrar älskar sina barn mest i hela världen, så tror jag ändå det är en skillnad när man har blivit tvingad att kämpa för det. Jag vet inte men kan gissa att det är så.
Problemet som kritikerna ser det, är att de från första början inte finns en fadersfigur för barnet. Det stämmer visserligen men samtidigt är det så att alla barn inte kan dras över samma kam. Det finns adopterade barn som söker sina rötter i hela sitt vuxna liv men sedan finns det även de som tänker tvärtom. För dem är det oviktigt.
För mig är övertygelsen stor att dessa barn kommer få det exakt lika bra utan en pappa. Det kan dessutom vara så att det löser sig efter hand. Om jag själv hade suttit i sitsen med att vara singel, närma mig fyrtio och känna att jag ville ha barn så hade jag gjort på samma sätt.
Det finns inget bättre än barn och jag skulle inte vilja missunna någon den känsla det innebär när två ögon tittar på en och man vet att man hade sålt sin själ för dem.
För många är "egentiden" viktig. De skaffar barn men vill sedan ha egentid. Jag sa upp min i samma sekund som vi blev föräldrar för det finns inget viktigare än dem. Dessa ensamstående mammor kanske hade gjort ett annat val om de kunnat men när de inte har något ser jag det som ett bra alternativ. Livet är för kort för att ångra sig.
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/mina-barn-har-en-storre-familj-an-de-flesta
