NEJ. Nej, nej, nej.
Jag är medveten om att det finns de som anser dessa nio månader vara helt fantastiska, underbara och de mår så bra! De älskar sig själv och sin kropp och vill helst skylta med den överallt.
Jag fungerar precis tvärtom. Jag vill över huvud taget inte exponeras för jag ser ut som en vattenfylld ballong. Någon magbilder skulle jag inte drömma om att ta och absolut aldrig lägga dem på ett offentligt forum. Det är bara en mage! Alla har magar.
Med tanke på att barnen nu börjar bli några stycken kan man kanske anta att jag tycker det är mysigt att vara med barn men jag tänker nu tillägna ett helt inlägg om att gnälla över det så är du inte intresserade kan du sluta läsa med en gång.
Det finns en enda anledning till att jag genomlider detta; barnen. För den dag de finns till finns det inget bättre. De nio månaderna innan är dock bara en fas jag anser mig vara tvungen att genomlida för att komma fram till det som är bra. Hade surrogatmoderskap varit lagligt i Sverige hade jag satt upp oss i kön där direkt.
Jag har väl egentligen tur då min kropp uppenbarligen är rätt flexibel. Jag har inte fått en enda bristning och en vecka efter att varje barn har fötts har jag tappat i princip vartenda kilo. Fram tills nu i alla fall, för nu har jag slagit alla gränser över hur mycket extravikt min annars rätt taniga kropp kan klara av. Jag väger nästan trettio kilo mer än min tidigare normalvikt. Då räknar jag från den vikt jag hade innan denna episod av barnafödande inleddes. Innan barnen kunde komma på tals var jag dock tvungen att öka min vikt så pass mycket att BMI-skalan inte visade att jag var undernärd. Att jag räknats som undernärd i hela mitt liv brydde sig inte kliniken om.
Jag förväntar mig att jag kommer tappa alla kilon rätt omgående när denna period är över men trots det passar ju inte kläderna riktigt som de gjorde förr då vikten på något sätt omfördelat sig.
Nio månader. Dessa nio månader har denna gång, för mig, inneburit cirka 250 dagars kräkande för tänk, jag gör det fortfarande dagligen. Från början var det mest för att jag konstant mådde illa men ju längre tiden gått så har detta illamående försvunnit och bytts ut mot ett huvud som gett sig tusan på att pressa upp all mat det håll den kom. När hon äntligen valde att vända sig förbyttes huvudet mot två fötter som gör sitt bästa för att mörbulta alla inre organ till oigenkännlighet. Känns gör de dock, hela tiden. Den där mysiga perioden av graviditet, jag tycker verkligen inte om det ordet, har jag aldrig upplevt.
Utöver kräkandet kommer problemen med att andas. Jag låter som en tvåhundrakiloskoloss som kommer gående. När jag kan gå. Eller ligga, eller sitta. Hur jag än gör så gör det ont någonstans. Mot slutet nu går det inte ens att skriva på kvällarna för känseln i fingertopparna försvann för ett par veckor sedan och händerna är så svullna att jag inte kan böja på fingrarna. Fötterna ska jag inte ens nämna. Känslan av att gå på mosad frukt är konstant och skorna spricker snart i sömmarna. Jag är dock tacksam över värmen på ett sätt, och det är att sandaler helt plötsligt gör livet betydligt lättare.
Att sitta på längre möten har denna gång blivit en omöjlighet. Jag kan helt enkelt inte om resten av dagen ska fungera. Jag kan helt omöjligt förutse när jag behöver gå på toaletten vilket med ställer till det en hel del. Jag är en fruktansvärt rastlös människa som inte vill eller psykiskt orkar vara stilla så trädgården får en liten stund varje dag. Halsbrännan gör det dock omöjligt att luta mig framåt. När jag tappar något och står och funderar över om det verkligen är nödvändigt att plocka upp det, då vet man att något är fel. Ligger jag i sängen och av någon anledning måste vända mig om, känns det som ett dagsprojekt.
När det sen kommer till mat, ja. Viss mat går inte att äta. Endel mat tror jag ska fungera men när doften kommer emot mig känns det som om jag hellre svälter ihjäl än äter just det. Sen kräks jag. Igen. Utöver det tror Mvc och några manliga forskare att jag skulle börja sortera ut maten jag ska äta utefter att någon på en miljon blir sjuka av just den maten. Glöm det. De papperna har slängts innan jag lämnat rummet. Jag äter som vanligt. Så gott det går i alla fall.
Jag är rätt så känslig i vanliga fall men de sista åren har varit en katastrof. Mitt mål i livet, sedan jag var liten, har varit att hjälpa andra människor och främst barn. Att öppna upp SVT Nyheter och se alla fruktansvärda bilder från jordens alla hörn knäcker dock psyket på mig och sen sprutar tårarna. Flygkraschen ställde till det fullständigt, för att inte tala om bilderna som finns på alla barn som far illa. Livet är inte alltid rättvist. Här sitter jag och gnäller över helt ovidkommande saker när människor svälter ihjäl i andra delar av världen. Vissa dagar känns det som att jorden ska gå under och att vi lika gärna kan ligga kvar medans nästa dag börjar fyra på morgonen på grund av alla mardrömmar.
Som grädde på moset är det nio månader av att vara konstant nervös. De första månaderna över att det ska bli ett missfall eller att något ska vara fel. Fostervattenprovet gjordes och sedan väntar veckor av nervöst väntande på svaret. När det visar sig bra kommer ultraljudet och nu väntan på förlossningen och att det ska gå bra. Något kan fortfarande gå fel men det kan vi inte göra något åt. Rädslan över att förlossningen kommer ske i bilen eller på en parkering någonstans är dock överhängande. Eller att jag ska vara iväg någonstans ensam med barnen. Eller.. De är många de där omen och ellerna. Det är för barnens skull, som jag älskar över allt annat på jorden, men fy vad jag avskyr detta. Jag är fullt medveten om att det kunde varit så mycket värre.
Och inte nog med allt detta, så lyckades (Uggla har så rätt ibland!) någon P* sätta parkeringsböter på bilen sista gången på MVC. Fyra minuter och 400 kronor.
Tjoho, vad mysigt det är att vara med barn!
Jag är inte bitter. Inte alls.
Jag är medveten om att det finns de som anser dessa nio månader vara helt fantastiska, underbara och de mår så bra! De älskar sig själv och sin kropp och vill helst skylta med den överallt.
Jag fungerar precis tvärtom. Jag vill över huvud taget inte exponeras för jag ser ut som en vattenfylld ballong. Någon magbilder skulle jag inte drömma om att ta och absolut aldrig lägga dem på ett offentligt forum. Det är bara en mage! Alla har magar.
Med tanke på att barnen nu börjar bli några stycken kan man kanske anta att jag tycker det är mysigt att vara med barn men jag tänker nu tillägna ett helt inlägg om att gnälla över det så är du inte intresserade kan du sluta läsa med en gång.
Det finns en enda anledning till att jag genomlider detta; barnen. För den dag de finns till finns det inget bättre. De nio månaderna innan är dock bara en fas jag anser mig vara tvungen att genomlida för att komma fram till det som är bra. Hade surrogatmoderskap varit lagligt i Sverige hade jag satt upp oss i kön där direkt.
Jag har väl egentligen tur då min kropp uppenbarligen är rätt flexibel. Jag har inte fått en enda bristning och en vecka efter att varje barn har fötts har jag tappat i princip vartenda kilo. Fram tills nu i alla fall, för nu har jag slagit alla gränser över hur mycket extravikt min annars rätt taniga kropp kan klara av. Jag väger nästan trettio kilo mer än min tidigare normalvikt. Då räknar jag från den vikt jag hade innan denna episod av barnafödande inleddes. Innan barnen kunde komma på tals var jag dock tvungen att öka min vikt så pass mycket att BMI-skalan inte visade att jag var undernärd. Att jag räknats som undernärd i hela mitt liv brydde sig inte kliniken om.
Jag förväntar mig att jag kommer tappa alla kilon rätt omgående när denna period är över men trots det passar ju inte kläderna riktigt som de gjorde förr då vikten på något sätt omfördelat sig.
 |
| aftonbladet.se |
Utöver kräkandet kommer problemen med att andas. Jag låter som en tvåhundrakiloskoloss som kommer gående. När jag kan gå. Eller ligga, eller sitta. Hur jag än gör så gör det ont någonstans. Mot slutet nu går det inte ens att skriva på kvällarna för känseln i fingertopparna försvann för ett par veckor sedan och händerna är så svullna att jag inte kan böja på fingrarna. Fötterna ska jag inte ens nämna. Känslan av att gå på mosad frukt är konstant och skorna spricker snart i sömmarna. Jag är dock tacksam över värmen på ett sätt, och det är att sandaler helt plötsligt gör livet betydligt lättare.
Att sitta på längre möten har denna gång blivit en omöjlighet. Jag kan helt enkelt inte om resten av dagen ska fungera. Jag kan helt omöjligt förutse när jag behöver gå på toaletten vilket med ställer till det en hel del. Jag är en fruktansvärt rastlös människa som inte vill eller psykiskt orkar vara stilla så trädgården får en liten stund varje dag. Halsbrännan gör det dock omöjligt att luta mig framåt. När jag tappar något och står och funderar över om det verkligen är nödvändigt att plocka upp det, då vet man att något är fel. Ligger jag i sängen och av någon anledning måste vända mig om, känns det som ett dagsprojekt.
När det sen kommer till mat, ja. Viss mat går inte att äta. Endel mat tror jag ska fungera men när doften kommer emot mig känns det som om jag hellre svälter ihjäl än äter just det. Sen kräks jag. Igen. Utöver det tror Mvc och några manliga forskare att jag skulle börja sortera ut maten jag ska äta utefter att någon på en miljon blir sjuka av just den maten. Glöm det. De papperna har slängts innan jag lämnat rummet. Jag äter som vanligt. Så gott det går i alla fall.
Jag är rätt så känslig i vanliga fall men de sista åren har varit en katastrof. Mitt mål i livet, sedan jag var liten, har varit att hjälpa andra människor och främst barn. Att öppna upp SVT Nyheter och se alla fruktansvärda bilder från jordens alla hörn knäcker dock psyket på mig och sen sprutar tårarna. Flygkraschen ställde till det fullständigt, för att inte tala om bilderna som finns på alla barn som far illa. Livet är inte alltid rättvist. Här sitter jag och gnäller över helt ovidkommande saker när människor svälter ihjäl i andra delar av världen. Vissa dagar känns det som att jorden ska gå under och att vi lika gärna kan ligga kvar medans nästa dag börjar fyra på morgonen på grund av alla mardrömmar.
Som grädde på moset är det nio månader av att vara konstant nervös. De första månaderna över att det ska bli ett missfall eller att något ska vara fel. Fostervattenprovet gjordes och sedan väntar veckor av nervöst väntande på svaret. När det visar sig bra kommer ultraljudet och nu väntan på förlossningen och att det ska gå bra. Något kan fortfarande gå fel men det kan vi inte göra något åt. Rädslan över att förlossningen kommer ske i bilen eller på en parkering någonstans är dock överhängande. Eller att jag ska vara iväg någonstans ensam med barnen. Eller.. De är många de där omen och ellerna. Det är för barnens skull, som jag älskar över allt annat på jorden, men fy vad jag avskyr detta. Jag är fullt medveten om att det kunde varit så mycket värre.
Och inte nog med allt detta, så lyckades (Uggla har så rätt ibland!) någon P* sätta parkeringsböter på bilen sista gången på MVC. Fyra minuter och 400 kronor.
Tjoho, vad mysigt det är att vara med barn!
Jag är inte bitter. Inte alls.
