Året var 1994.
Jag var elva år och vi var på semester i Spanien.
Vi skulle till stranden La Mata, i Torrevieja, som var känd för sina strömmar så vi fick inte bada mer än i vattenbrynet. Två pojkar fastnade i strömmen med sin luftmadrass och deras pappa simmade ut för att få in dem vilket han klarade, men det var det sista han såg.
Han drunknade kort efter och när de till slut fick upp honom ur vattnet betedde sig människor som gamar. Jag har skrivit dagbok i hela mitt liv och denna dag innehöll en extra sida.
Den sjunde juli 1994 blev två pojkar faderslösa och ingen utom min mamma försökte göra någonting. Min syster och jag satt med pojkarna och försökte trösta dem för de var yngre än oss, mamma gjorde första hjälpen och pappa och några av våra vänner försökte få bort alla de människor som nästan trampade ner varandra för att få se.
Vad fanns det att se!?
Ingen hjälpte men alla var i vägen.
På den tiden fanns dock inte mobilkameran.
Det var min första upplevelse av vad jag skulle beskriva som en ren katastrof.
Trots att det var så länge sedan kunde jag utöver det "dela upp" människor utifrån var de var ifrån då de absolut flesta "gamarna", som jag minns det, var spanjorer.
Människor från Norden backade undan eller försökte göra något.
När jag var i Indien blev en pojke påkörd av en vattenscooter.
De drog upp honom på stranden och ställde sig sedan och tittade.
För mig är det människor med låg kompetens, annorlunda kulturell bakgrund (jämfört med den i Sverige) och ungdomar som inte fått sunt förnuft inbankat hemifrån som beter sig så illa som i artiklarna. Människor födda i Sverige viker oftast undan blicken, tittar på något annat och försöker att inte finnas. Ju längre söderut jag kommit, desto mer "tvärtom" har det varit.
Två personer har drunknat och inte nog med att vuxna människor lyfter upp sina barn på axlarna för att de ska se bättre, så flyttar de sig inte.
Hur kan man ha så dålig respekt för andra människors liv?
Inte nog med det har SVT lyckats med att leta upp en forskare som anser det vara bra!?
Om det var min vän eller släkting som låg där drunknad, så hade jag blivit fruktansvärt arg om någon fotade eller filmade det.
Exakt till vad ska det egentligen användas!?
Kommer blåljuset finns det bara en vettig anledning att vara i vägen, och det är för att man kämpar allt vad man kan med att rädda den utsattes liv. Alla andra ska bort.
Hade jag varit där och bedömt att jag inte hade kunnat hjälpa till, så hade jag tagit barnen och flyttat mig. Under inga omständigheter skulle åtminstone de ha behövt se någonting.
Skulle någon av dem ta sig framåt för att se så hade jag resolut flyttat dem.
Jag är helt övertygad om att de absolut flesta människor födda här i Sverige tänker så och med det tänker jag detta som ett kulturellt bekymmer.
Lika lite som jag vill se någon som stenas till döds, hängs eller avrättas på något annat sätt, så vill jag se en person kämpa för sitt liv eller dö.
Man kan inte göra någon annans bortgång till något att skratta åt, för detta är tragiskt.
Det sunda förnuftet, var är det?
All logik skulle gjort att vartenda liten film som gjorts, varje bil som stör framkomligheten, skulle fått böter i dyraste klassen. Se till att de aldrig någonsin gör om det och att de sprider ryktet om hur stora konsekvenserna blir av ett sådant beteende.
Sunt förnuft är tyvärr inte vad det borde vara.
Pojkarna hette Emil, 8 år och Viktor, 5 år.
De var på semester för att föräldrarna precis hade skilt sig och deras pappa som drunknade var 39 år. Jag har letat efter dem för att se hur det blivit för dem men utan resultat.
Skulle någon mot förmodan känna igen vilka det är får ni gärna höra av er.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/drunkningsolyckan-vuxna-lyfta-upp-sina-barn-for-att-de-skulle-se-battre
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/det-kan-vara-bra-att-filma-vid-olyckor
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6969777
Jag var elva år och vi var på semester i Spanien.
Vi skulle till stranden La Mata, i Torrevieja, som var känd för sina strömmar så vi fick inte bada mer än i vattenbrynet. Två pojkar fastnade i strömmen med sin luftmadrass och deras pappa simmade ut för att få in dem vilket han klarade, men det var det sista han såg.
Han drunknade kort efter och när de till slut fick upp honom ur vattnet betedde sig människor som gamar. Jag har skrivit dagbok i hela mitt liv och denna dag innehöll en extra sida.
Den sjunde juli 1994 blev två pojkar faderslösa och ingen utom min mamma försökte göra någonting. Min syster och jag satt med pojkarna och försökte trösta dem för de var yngre än oss, mamma gjorde första hjälpen och pappa och några av våra vänner försökte få bort alla de människor som nästan trampade ner varandra för att få se.
Vad fanns det att se!?
Ingen hjälpte men alla var i vägen.
På den tiden fanns dock inte mobilkameran.
 |
| sr.se |
Det var min första upplevelse av vad jag skulle beskriva som en ren katastrof.
Trots att det var så länge sedan kunde jag utöver det "dela upp" människor utifrån var de var ifrån då de absolut flesta "gamarna", som jag minns det, var spanjorer.
Människor från Norden backade undan eller försökte göra något.
När jag var i Indien blev en pojke påkörd av en vattenscooter.
De drog upp honom på stranden och ställde sig sedan och tittade.
För mig är det människor med låg kompetens, annorlunda kulturell bakgrund (jämfört med den i Sverige) och ungdomar som inte fått sunt förnuft inbankat hemifrån som beter sig så illa som i artiklarna. Människor födda i Sverige viker oftast undan blicken, tittar på något annat och försöker att inte finnas. Ju längre söderut jag kommit, desto mer "tvärtom" har det varit.
Två personer har drunknat och inte nog med att vuxna människor lyfter upp sina barn på axlarna för att de ska se bättre, så flyttar de sig inte.
Hur kan man ha så dålig respekt för andra människors liv?
Inte nog med det har SVT lyckats med att leta upp en forskare som anser det vara bra!?
Om det var min vän eller släkting som låg där drunknad, så hade jag blivit fruktansvärt arg om någon fotade eller filmade det.
Exakt till vad ska det egentligen användas!?
Kommer blåljuset finns det bara en vettig anledning att vara i vägen, och det är för att man kämpar allt vad man kan med att rädda den utsattes liv. Alla andra ska bort.
Hade jag varit där och bedömt att jag inte hade kunnat hjälpa till, så hade jag tagit barnen och flyttat mig. Under inga omständigheter skulle åtminstone de ha behövt se någonting.
Skulle någon av dem ta sig framåt för att se så hade jag resolut flyttat dem.
Jag är helt övertygad om att de absolut flesta människor födda här i Sverige tänker så och med det tänker jag detta som ett kulturellt bekymmer.
Lika lite som jag vill se någon som stenas till döds, hängs eller avrättas på något annat sätt, så vill jag se en person kämpa för sitt liv eller dö.
Man kan inte göra någon annans bortgång till något att skratta åt, för detta är tragiskt.
Det sunda förnuftet, var är det?
All logik skulle gjort att vartenda liten film som gjorts, varje bil som stör framkomligheten, skulle fått böter i dyraste klassen. Se till att de aldrig någonsin gör om det och att de sprider ryktet om hur stora konsekvenserna blir av ett sådant beteende.
Sunt förnuft är tyvärr inte vad det borde vara.
Pojkarna hette Emil, 8 år och Viktor, 5 år.
De var på semester för att föräldrarna precis hade skilt sig och deras pappa som drunknade var 39 år. Jag har letat efter dem för att se hur det blivit för dem men utan resultat.
Skulle någon mot förmodan känna igen vilka det är får ni gärna höra av er.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/drunkningsolyckan-vuxna-lyfta-upp-sina-barn-for-att-de-skulle-se-battre
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/det-kan-vara-bra-att-filma-vid-olyckor
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6969777
