tisdag 12 januari 2021

En stund på jorden. Min stund på jorden.

För lite över ett år sedan tatuerade jag in orden från en av min barndoms finaste sånger: Sommarkort, en stund på jorden. Cornelis text leder till eftertanke:

Somliga säger, vi lever i evighet
Fast döden är det sannaste som de vet
Andra säger lyckan, finns i ett ögonblick
Fast de aldrig hann ifatt, dem de fick.

I kärlek och hat, fiende kamrat
Glädje och sorg, hydda och borg

Tar vi ett kort, på barnen i sommartid
När de dansar, när vi dansar
En stund på jorden
Livet är en snabb, kortvarig stund som ingen egentligen kan bestämma över.
Jag kan påstå att jag ska leva tills jag är tvåhundra år och att jag ska vara kliniskt frisk, men det är inte upp till mig. Jag kan bara bestämma mig för att den stund jag har, den ska levas så bra det bara går.

Den sista veckan har verkligen visat sig vara ett sätt att se på livet och jag skulle aldrig klaga. Jag har alltid gjort så och väljer att alltid se det positiva. Livet känns lättare på det sättet.
Hade livet varit hårt hade jag nämligen hamnat någon våning ner på onkologiska avdelningen istället för där jag var.
Förra måndagen var jag uppe som vanligt och lade mig sedan i sängen och tittade på tecknat med barnen. När jag satte mig upp igen small det till i bröstet och luften försvann. När jag väl fick luft började jag hosta istället och min kära mor fick köra iväg med mig. Mycket irriterande så bemöttes jag som om jag var ytterligare en hispig överkänslig människa livrädd för corona och fick ett coronatest (negativt) men skam den som ger sig. (Fått ett oerhört fantastiskt bemötande av dem jag sedan klagade till för detta). Till slut blev det akuten i Karlskrona.
Där konstaterades det att jag hade fått en lungkollaps.
Snabb googling på det och jag tyckte jag var hyfsat ok så gissade på en mindre och att jag som max skulle stanna över natten. 
Det blev en vecka då hela den högra lungan hade kollapsat.
En vecka i fullständig panik för en person som jag, som inte kan vara stilla.
Det är dock svårt att röra sig när de väl opererat in slangar till lungan så att jag måste bära med en maskin och visst, det kändes, men det kunde varit värre.
Njurstenen förra sommaren var mycket mer smärtsam.
Tumören för tolv år sedan var värst. Inte för att det gjorde ont utan för den ångest det innebar.
Den konstanta rädslan att inte få leva.

Fantastiskt som allting är så fick jag utöver lungkollapsen en liten propp i armen och som grädde på moset gör de ett till coronatest i slutet, jag har haft så mycket testpinnar i näsan och munnen att det blir hopplöst, och då visar det plötsligt positivt.
Testet gjordes för att jag fick feber men jag är säker på att jag fick feber på grund av armen.
Jag har alltså blivit smittad och sjuk när jag var på sjukhuset.
Lungkollaps och corona ska ju inte vara en ultimat kombination men jag tänker mig som en viking.
Det som inte dödar det härdar och trots allt så skriver jag här och har exakt samma åsikt som jag hade innan. Allting är en enorm överdrift. 
Ja, det finns de som har det jättejobbigt och blir väldigt sjuka, men de har då i princip alltid redan nedsatta funktioner. Det finns betydligt fler sjukdomar som skördar oerhört mycket mer offer än denna pandemi och bieffekterna av att exempelvis turismen försvinner i utsatta områden har avsevärt högre dödlighet när det inte finns mat på borden.

Effektiv som jag gillar att vara så slog jag nu två flugor i en smäll för sjukskrivningen för lungkollapsen kombineras nu med en karantän och jag får umgås med dem jag älskar mest i världen. Mina älskade barn som jag hade gjort allt för och nu blir det tid till oss.

Med en lungkollaps och corona borde jag vara den som klagar och påstår att jag har varit jättesjuk, mått jättedåligt och har det fruktansvärt hemskt med uppdateringar om att det är synd om mig men jag avskyr allt sånt. Snyftinlägg om den egna ynkligheten eller även tvärtom över vilken hjälte man är. Människor i gemen skulle sluta att överskatta sig själv på alla sätt.
Det är synd om alla stackars barn jag ser på reklamen.
Alla barn som svälter ihjäl och/eller lever i krigsområden.
Det är inte synd om mig.
Jag är ingen hjälte.
Jag är en liten meningslös människa på jorden och jag tänker inte ägna en enda stund åt att ens dalta med mig själv så länge det finns någon som har det värre.

Den sista tiden har bara, åter igen, bankat in i mitt huvud att jag bara har min stund på jorden och den ska jag leva så att barnen har det så bra som möjligt. Så att jag ger ett avtryck av mig själv som person, som jag själv känner representerar mig. Den bilden vill jag ska representera en positiv person med fötterna på jorden. En person som älskar livet och lever det.

En stund på jorden.
Ta vara på den.