Jag var fjorton år och ett litet program lärde mig flera saker.
Expedition Robinson startade upp och med spänning följdes de två lagen, sammanslagningar och öråd. Flera olika personligheter som tillsammans skulle överleva på en öde och den som var mest lämpad skulle vinna priset och.. eller hur?
Den bäst lämpade vann aldrig för det gjorde den som visste hur kniven skulle stickas in på rätt sätt.
Jag har förstått att det fortfarande går men skulle aldrig få för mig att titta på varken det eller något annat tv-program.
Robinson visade dock med klara ögon hur den politiska världen ser ut.
Det kommer tjugo utvalda personer till den öde ön.
Vad gör du först?
Jo, du plockar bort motståndet.
Människor som ifrågasätter och visar sig kunna endel de förvisas till en annan strand medan den som springer runt med dricka, fläktar och matar dig belönas.
Runt sig vill man nämligen ha de odugligaste personerna som inte under några omständigheter utgör ett hot. De är nämligen bra att ha tills den där slutliga tävlingen dyker upp för då vet man att man med säkerhet vinner utan svårigheter.
När örådet samlas ser man till att de som kan vara ett potentiellt hot försvinner.
Om det mot förmodan inte skulle fungera så pratar man bakom ryggen, höjer och sänker människor.
Ställer sig själv i god dager.
Glöm inte att höja den egna matransonen med.
För många år sedan fick jag höra att när någon sa emot, då skulle man höja rösten.
Hjälpte inte det och människor fortsatte protestera så skulle man envist hävda sin rätt för förr eller senare tystnar alla andra. Bli bombastisk och fäktas med armarna så tror människor dig, eller rättare sagt, de tystnar iallafall. Politik är ett fulspel.
Redan för flera år sedan sa jag att min värsta mardröm är att barnen skulle hamna inom den politiska världen. Det finns nämligen ytterst få raka och bra människor där, utan alla är som Robinson-deltagare som envist hävdar sin rätt.
Utbildning är ovidkommande, arbetslivserfarenhet är meningslöst för det enda som betyder något är att du ska kunna trollbinda människor till att tro att just du är Guds gåva till mänskligheten.
Bra käkmuskler tillsammans med ett ego och en fasad.
Fasaden är nämligen det viktiga så sprickor putsas.
Så länge ingen ser att det krackelerar så överlever man med spackel och färg.
Det är med förvåning jag kan se människor hylla saker som på intet sätt är nya, för att man tror att det är någon annan som tagit besluten. Förblindade av den där ledaren som likt ledaren i Flugornas Herre berättar vad som är rätt och fel samt säger skäms när saker inte går enligt den givna vägen.
Jag kommer aldrig att bli en sådan person.
Mitt rättvisetänk sträcker sig för långt för att ens fundera på det.
Jag svälter nämligen hellre ihjäl än böjer mig för idioti och fjäsk.
Robinson skulle blivit som ett av de överlevnadsprogram som finns där ute för tänk er att gruppen splittrades till en och en, för att sedan placeras utan någonting i Kanadas vildmark.
DÅ hade du fått veta vem som var av det rätta virket.
Då hade alla fått bekänna färg.
Bild från aftonbladet.se Robinsondeltagarna 1997
