Idag på morgonen, för femton år sedan, gick jag uppför trappan från min dåvarande pojkväns källare och hans pappa sa att det var något märkligt på teven. Han sa att det måste vara någon trailer från en kommande actionfilm eller något.
Vi stod sedan tillsammans och tittade på samma teve när vi live ser ett till flygplan komma störtande rakt in i det andra tornet. Världen rasade i den stunden.
Fram tills dess trodde jag att världen var en bra plats utan undantag.
Jag mindes senapsgasattackerna i Tokyos tunnelbanesystem sex år tidigare men det var då en sekt som utförde dem och den sekten fanns bara i detta område och gjorde mig därför inte så rädd.
Den 11 september 2001 visade sig dock ondska i sin renaste form.
Alla dessa människor på flygplanen som offrades.
Alla de människor som fanns i Twin Towers och all ångest som finns runt detta är svårt att förstå än idag. Hur kan någon göra såhär mot andra människor?
Om du vill dö, gör det då ensam!
Jag är en historienörd och har alltid varit. Jag är därför medveten om alla krig och slag i vår historia men från 2001 och framåt har det hänt så mycket som känns jobbigt.
Jag reagerar inte längre för en skolskjutning.
Flygplanskrascher får mig visserligen fortfarande att få mardrömmar men nu vill jag inte längre flyga. Jag vill inte att barnen ska hamna i en sits där andra människor inte ser deras värde.
Bombningar, skjutande, självmordsbombare och hot har under dessa år blivit vardag och det är för mig skrämmande. Barn dödar varandra på skolor och säkerheten fick efter samma datum två år senare höjas för alla ministrar och partiledare.
Nuförtiden är det dagliga nyheter om skjutningar i våra städer.
Ingen går helt säker.
Jag har alltid varit naiv och tror alla människor om gott.
Det har många gånger blivit en akilleshäl då jag vägrar trampa på människor för att själv ta mig någonstans. Det har mer än en gång resulterat i knepiga situationer för min egen del och många gånger förundras jag över hur grymt självupptagna många människor är.
Det viktiga är inte alltid längre att barnen mår bra eller att man umgås med familjen. Viktigast är istället att du ser perfekt ut och lägger finast bilder i sociala medier. Du måste få många likes.
Så mycket tas för givet när det istället borde vara tvärtom.
Du har bara ett liv nu!
En dag som denna borde ägnas åt just livet.
Man ska vara glad för att man får finnas kvar och inte har blivit ett offer för allt det våld som finns där ute. Hur i hela världen kan man hata någon så mycket att man placerar en bomb i dennes bil? Eller skjuter personen ifråga!?
Jag är så tacksam över min underbara familj, allihop.
Jag är så tacksam över mitt älskade jobb som är det roligaste jag vet.
Jag är så glad över att jag kan spela så mycket musik som jag nu gör.
Den som vill kan hitta guldklimpar i sitt liv för lycka väljer man, den kommer inte av sig själv.
Tankarna går till alla de som har förlorat någon under alla dessa år.
Världsfred borde vara en självklarhet för alla.
Vi stod sedan tillsammans och tittade på samma teve när vi live ser ett till flygplan komma störtande rakt in i det andra tornet. Världen rasade i den stunden.
Fram tills dess trodde jag att världen var en bra plats utan undantag.
Jag mindes senapsgasattackerna i Tokyos tunnelbanesystem sex år tidigare men det var då en sekt som utförde dem och den sekten fanns bara i detta område och gjorde mig därför inte så rädd.
Den 11 september 2001 visade sig dock ondska i sin renaste form.
Alla dessa människor på flygplanen som offrades.
Alla de människor som fanns i Twin Towers och all ångest som finns runt detta är svårt att förstå än idag. Hur kan någon göra såhär mot andra människor?
Om du vill dö, gör det då ensam!
Jag är en historienörd och har alltid varit. Jag är därför medveten om alla krig och slag i vår historia men från 2001 och framåt har det hänt så mycket som känns jobbigt.
Jag reagerar inte längre för en skolskjutning.
Flygplanskrascher får mig visserligen fortfarande att få mardrömmar men nu vill jag inte längre flyga. Jag vill inte att barnen ska hamna i en sits där andra människor inte ser deras värde.
Bombningar, skjutande, självmordsbombare och hot har under dessa år blivit vardag och det är för mig skrämmande. Barn dödar varandra på skolor och säkerheten fick efter samma datum två år senare höjas för alla ministrar och partiledare.
Nuförtiden är det dagliga nyheter om skjutningar i våra städer.
Ingen går helt säker.
Jag har alltid varit naiv och tror alla människor om gott.
Det har många gånger blivit en akilleshäl då jag vägrar trampa på människor för att själv ta mig någonstans. Det har mer än en gång resulterat i knepiga situationer för min egen del och många gånger förundras jag över hur grymt självupptagna många människor är.
Det viktiga är inte alltid längre att barnen mår bra eller att man umgås med familjen. Viktigast är istället att du ser perfekt ut och lägger finast bilder i sociala medier. Du måste få många likes.
Så mycket tas för givet när det istället borde vara tvärtom.
Du har bara ett liv nu!
En dag som denna borde ägnas åt just livet.
Man ska vara glad för att man får finnas kvar och inte har blivit ett offer för allt det våld som finns där ute. Hur i hela världen kan man hata någon så mycket att man placerar en bomb i dennes bil? Eller skjuter personen ifråga!?
Jag är så tacksam över min underbara familj, allihop.
Jag är så tacksam över mitt älskade jobb som är det roligaste jag vet.
Jag är så glad över att jag kan spela så mycket musik som jag nu gör.
Den som vill kan hitta guldklimpar i sitt liv för lycka väljer man, den kommer inte av sig själv.
Tankarna går till alla de som har förlorat någon under alla dessa år.
Världsfred borde vara en självklarhet för alla.
