Inte sjuk, bara skadad.

Då börjar jag om och fortsätter på det jag skrev igår.

Nu är jag hemma och på bättringsvägen men trött.

Riktigt trött och med en valrörelse som drar igång.

Mitt stora problem i livet är nog hur jag ser ut, för jag ser alltid glad ut.

Det är något med musklerna i ansiktet som gör att jag ser ut så.

Stort leende, mycket tänder och skratt. Jag vill inte vara ett surkart.

Bilden är från när jag ligger och väntar på akuten och lungan höll på att säcka ihop.

Jag ringde 1177, de ansåg att jag skulle ta ambulans in men jag tog mig till akuten på CSK själv.

Väl inne fungerade inte nummersystemet in men när jag kom in gick det snabbt till triagen. De hämtade mig iomed att jag sa att jag hade bröstsmärtor och knutor upp i halsen. Då är klockan cirka 15.

EKG och syresättningskontroll.

Ingen kollade lungorna, vilket de gånger jag varit inne har varit att man sätter stetoskopet mot lungorna både fram och bak.

 

Jag berättade om min sjukdomshistorik då den inte syns i region Skåne och den förra kollapsen var i Blekinge. Bad dem kolla och att de hade min tillåtelse. De lägger mig på en rullsäng och lägger mig på akutens torg.

Och där ligger jag.

Ingen kollar.

Till saken hör att jag kanske är rätt högljudd i vanliga fall, men jag anser inte att jag ska behöva upprepa saker. Jag tycker inte heller att jag ska skrika hjälp högt, sparka och jävlas. Jag är inte uppfostrad sådan och jag antar att de som tar emot mig har lyssnat på informationen och fört den vidare till rätt person när de nu inte kollade själv. Med en lungkollaps försvinner medvetandet efter hand och man blir lullig som vid en fylla, vilket gör att jag blir tyst. För så kändes det nu med.

Förra gången somnade jag nästan. 

Jag ser dock fortfarande glad ut.

Det gör ont och jag flåsar men jag tänker att jag ska hem när de har kollat, för det måste de ju göra snabbt när jag säger att andningen är påverkad. Så jag är glad.

Jag skriker inte och jagar för jag sa ju till dem vad som var felet när jag kom in och jag berättade hur det har sett ut. Till saken hör att min kära mamma var inom och sa hej och hon sa då till mig att jag ”inte ska se j*kla glad ut”. Risken kunde bli att de inte tog mig på allvar, men min inställning är densamma. Jag har ju berättat för rätt personer varför jag är där. Det ska räcka! 

Jag kan inte förändra hur jag ser ut och bete sig illa.. nej, ingen ska behöva göra det.

Läkaren kommer vid 20. Fem timmar senare och jag förstår att det är olika köer beroende på vilken medicinsk avdelning man tillhör, men här är förmodligen också felet.

De kommunicerar inte och all respekt från mig till att det är "fullt" på akuten är borta.

Det är inte fullt. De felprioriterar dock fullständigt och kommunicerar inte mellan avdelningarna. Därför ligger det folk överallt. Alla läkarkunniga jag pratat med i efterhand säger att jag borde gått som en prioritet enbart med det jag berättade.

Efter fem timmar kommer läkaren och frågar mig vad det är.

Jag säger likadant och hon frågar om jag är förkyld.

Nej, hostan kommer med det som känns konstigt i halsen.

Det var likadant förra gången.

DÅ fick jag sätta mig upp och läkaren lyssnade på lungorna.
Konstaterade snabbt att det förmodligen var något med lungorna och jag skulle sen röntgas.

Röntgen skedde vid 23.

Lungkollaps på samma lunga konstateras igen.

Slangarna och dränaget sattes in vid midnatt.

Jag tog alltså upp en plats helt i onödan på akuten under 8 timmar och den som gjorde bedömningen när jag kom in borde inte få jobba där. Kollapsen blev nämligen förmodligen så stor som den blev, för att jag fick ligga på akutens torg och släppa fram brutna kroppsdelar. Anteckningen de gjorde, satte mig som en låg prioritet trots att jag med min sjukdomshistorik skulle lyssnats på och sedan röntgats direkt. 

Här kommer nästa problem.

De skyddar varandra för ingen någonstans säger att det nog har blivit fel.

Alla skyller på något annat men jag såg ansiktsuttrycken när det kommer fram att jag fick ligga på akutens torg i 8, ÅTTA, timmar med en kollapsad lunga.

Jag är inte medicinskt kunnig men på åtta timmar hinner man notera väldigt mycket när man studerar människor och min övertygelse är att om jag hade lutat huvudet tillbaka och blundat så hade ingen ens ifrågasatt om jag sov eller om lungan slagit ihop så mycket att jag faktiskt somnat eller helt enkelt blivit medvetslös.

Dagen efter körs jag med ambulans till Karlskrona för de hade inte plats med mig i Kristianstad. Här kommer nästa dråpslag. De ska koppla på ett annat drän som gör att jag kan röra mig mer fritt för det är som en apparat man går omkring med. Det går inte att byta för slangen från lungan sitter fast med buntband och de får inte bort det i Karlskrona. Jag får därmed behålla det gamla dränet som tvingar mig att sitta fast i en vägg med en slang på knappa två meter.

Jag blir alltså som en hund i koppel.

De första dagarna tiltas med droger men efterhand klarnar det.

Efter flertalet röntgen på lungorna konstateras att det är ett större hål och en operation är nödvändig. Det har nu gått fyra dagar. Då kommer dråpslaget. Operationen kommer ske nästa måndag. 

Det finns nämligen inte personal.

Jag frågade och problemet var inte läkare utan personalen runtomkring.

Spiken i kistlocket blir då dränet.

Hade jag haft det drän man har i Blekinge, så hade jag kunnat åka hem på permission och komma tillbaka till operationen men på grund av det som sitter där så går inte det.

Jag, som är fullt arbetsför och fungerande, ligger på en avdelning med människor som redan avslutat sitt arbetsliv och väntar på att få komma tillbaka till livet. Fem dagar ligger jag för att vänta på en operation.

När operationen till slut blir av, tiden har väntats ut och jag till slut får dränet utdraget och sedan lungan kontrollerad.. då är det onsdag.

Jag har sammanlagt vårdats på sjukhus i nästan 12 dagar på grund av:

1. Okunnig personal på triagen i Kristianstad
2. Kommunikationsbrist på akuten i Kristianstad
3. Olika vårdspråk mellan region Skåne och Blekinge
4. Olika utrustning och arbetssätt mellan ovan nämnda regioner
5. Brist på vårdpersonal
6. Brist på läkare
7. Ineffektivitet i systemet

Varför är det då såhär?

Ja, som jag ser det kan man lägga fram denna fakta och se vad alla andra tänker.

Regionråden, som bestämmer över vården, har nästan lika mycket betalt som läkarna.

Det finns lika mycket administrativ personal som vårdpersonal.

Vårdpersonalen gör allt de kan men politikerna prioriterar helt enkelt HELT fel!
Tänk vad jag har kostat samhället genom att ligga en vecka mer än jag borde på sjukhuset.. Jag tar någon annans plats, kan inte jobba själv, maken får vabba med barnen och allt för att människor sitter med feta löner men inte borde ha det. Feta löner på grund av åsikter, inte på grund av kompetens för titta på dem som styr och googla på deras utbildning.

Är den adekvat?

Nej.

Kristianstad bör byta personal och göra om sitt system så slipper de ha "kö". Var effektiva istället och sluta uppfinna hjulet. Äldst, mest erfarenhet och kunnigast bör ta emot och prioritera. Karlskrona.. starta ett vårdteam och jobba av köerna på kvällar och helger, betala de som kommer in extra eller hitta en annan lösning för det är bara att inse att den totala samhällsekonomiska förlusten blir gigantisk med det arbetssätt som finns nu.

Du som jobbar inom detta får gärna höra av dig med idéer om hur man skulle kunna göra och jag ber er att protestera högljutt. Politikerna har nämligen inte förstått någonting.

Inte de som sitter och tar besluten iallafall.

Varför får jag då lungkollapser?

Nej, det handlar inte om att jag stressar eller gör mycket utan om någon form av genetisk svaghet. Jag kan inte påverka det. Inte heller njurstenarna, förra årets dubbla njurbäckeninflammation eller blodförgiftning. Jag har helt enkelt bara otur.

Långa, smala, tränade, yngre män är främst drabbade.

Lång, smal, tränad och ung känns ju helt ok men speciellt manlig är jag inte.

Antalet kvinnor som får lungkollaps är väldigt få och de få som får det har nästan alltid gjort ett ingrepp på brösten. Jag har inte förstorat brösten, inte idrottat, sprungit eller gjort något av sakerna i riskzonen. Jag har helt enkelt bara haft otur.

Igen.

Den sista operationen ska ha gjort att chanserna blir minimala för att få detta igen, men det går inte att säga aldrig. Jag har ju en lunga till om inte annat så den ryker väl nästa gång men då har jag redan blivit lovad att den limmas direkt.
Jag kan garantera att den gången kommer jag inte köra till Kristianstad.

Valet av Kristianstad är ett bekymmer för vården då jag bor i Blekinge och Kristianstad tillhör Skåne. Mitt aber i det hela är att jag har varit skriven i region Skåne då barnen kom till via provrör och den vården sker i just Skåne. Jag har därför min "tillhörighet" där rent vårdmässigt men inte enligt folkbokföringen.

Absurt.

En osynlig gräns spelar roll.

Tack till alla som har hört av sig och en sista gång ett stort tack till all vårdpersonal, annan personal, ambulans och familjen som stöttat upp. Alla har varit bäst!

Jag kan inte nog höja personalen på avdelningarna till skyarna.

Jag förstår inte hur ni orkar!
Gnälliga folk med siktet satt på att jävlas så mycket som möjligt och klaga på allt.. jag hade blivit galen av den arbetsmiljön. ni gör ett kanonjobb allihop!

Trots allt det så hoppas jag, helt ärligt, att jag aldrig någonsin behöver ligga på sjukhus igen.

Jag har spenderat mer tid än vad som är sunt där och jag älskar att bara få vara hemma.

I slutänden tänker jag ändå.. vem är jag att klaga?

Jag lever. Andra har inte samma tur.

Trevlig dag på er alla där ute!

Lev nu, ingen vet när det tar slut.