Det finns mycket här i världen som är fel, men vissa saker är faktiskt värre än andra.
Graderna i helvetet kan nämligen varieras efter vem det är som gör något, men framför allt vem som utsätter.
Våldtäkter, mord, misshandel..
När barn utsätts så är det fruktansvärt.
Speciellt när barnet är tre år och förövaren den egna mamman.
Alla kan bli arga på sina barn och jag har en viss förståelse för att man tar tag i någon.
Ibland kan det enda sättet att få någon form av uppmärksamhet, vara att hålla fast ett barn och se i ögonen att information verkligen har kommit in.
Detta är dock något helt annat.
Mamman till treåringen har uppenbarligen grova problem och flickan är nu omhändertagen.
Gör flickan något som kan förklara ett utbrott?
Nej.
Nej.
Treåringen ligger och sover när mamman kastar sin mobil på henne.
Hon ger flickan örfilar på kinderna och trampar henne i ansiktet.
INGET kan förklara det beteendet.
Inget flickan har gjort kan motivera det våld hon utsätts för.
Priset som sedan toppar verket är det faktum att flickans mormor kommer in och puttar henne. Hon är alltså en del i problemet.
Som jag ser det ska inte flickan tillbaka.
Det finns inte en enda möjlighet att kunskapen hur man behandlar ett litet barn kommer implementeras i varken mamman eller mormodern.
Flickan är omhändertagen av socialtjänsten och mamman och mormor sitter inlåsta. Problemet som nu återstår är om socialtjänstens personal är ung och oerfaren.
Studier visar nämligen att unga människor inom denna sektor av kommunens verksamhet, har en tendens att tycka synd om föräldrarna. I detta fallet förövarna.
Min önskan är att flickan ska komma till en normal familj som kan ta hand om henne. Hon ska iallafall, under några omständigheter, inte tillbaka till sin biologiska mamma.
Hon är uppenbart, nämligen, bedrövlig.
INGET kan motivera att du stampar ditt eget lilla barn i ansiktet.
Inte att du stampar något barn i ansiktet.
Släkten är inte värd vatten i mina ögon.
