Att gråta.

Män som gråter? Omanligt. Mesigt. Svagt.
För en man ska vara stark, manlig och muskulös.

Författaren Mats Söderlund gör ett väldigt starkt program och jag tycker att alla som har tid ska lyssna på det. Det pratas ofta om hur kvinnor ska vara, vilka fack de är satta i och hur mycket kvinnor det fattas på många manliga arbetsplatser.
Motsatsen talas det knappt om.

Barn gråter oavsett om de är pojkar eller flickor men med tiden kommer pojkarna härdas för en kille i åttan kan inte sitta och gråta i klassrummet över att det hänt något. De andra kommer med all sannolikhet retas. Det stämmer garanterat inte in överallt men på många ställen. En man som gråter är svag. En tjej som gråter är känslig på ett bra sätt och lite gullig.

Jag gråter varje dag. Är det inte något hemskt på nyheterna är det något program på radion. Eller tanken om att det ska hända barnen något. Att mormor är på sluttampen eller att jag hör en sorglig låt. Jag hatar det dock. Ska jag se en film tar jag reda på slutet först för jag vill verkligen inte att någon ska dö och anledningen är den att tårarna kommer spruta.
Det är inte alltid så att det är något vettigt men hormonerna har väl åkt berg och dalbana de sista åren. Vi såg den animerade filmen Rio för något år sedan. Det gick inte. Den stackars fågeln lämnades ensam kvar i en låda i snön och jag har min älskade Chica. Tänk om det var henne det hände. Efter det kunde jag inte se mer. Överkänsligt, ja.

Söderlund berättar om filmen The Last Song vilken jag faktiskt sett trots att jag visste slutet men jag gillar Miley Cyrus. Ögonen blir så röda och svullna så jag knappt kan se teven.
Jag älskar Braveheart och Dagboken men kan inte se dem utan att bryta ihop. Den förstnämnda filmen kan jag inte ens höra inledningstemat till och när de hugger av hennes huvud brukar jag få ta en paus. Söderlund berättar även om den vanliga repliken "Jag gråter inte" när någon ställer frågan. Jag är likadan. Det är pinsamt att visa även om det är fullt normalt.
Det visar ju just det, du är svag.

Samtidigt kan man ju undra om det inte är normalt att vara svag när någon dör i en sjukdom eller olycka. När ett barn försvinner eller någon mördas. Filmer är inte alltid verklighetstrogna men ofta och på det sättet gillar jag inte verkligheten.

Jag håller dock med Mats Söderlund!
Män måste med kunna visa känslor utan att dömas och det gäller att börja med en gång.
Barn ska läras att det är fint att visa sina känslor, oavsett vilket kön de tillhör och oavsett vilka känslorna är. Det är ok.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6021263