That was your life, mate!
That was quick, do I get another?
Sorry, mate.
Orden är Basil Fawltys från Fawlty Towers som gick på sjuttiotalet.
Jag var inte född då men har med glädje sett hela serier flera gånger.
Dessa rader är några av dem som verkligen har fastnat.
https://www.youtube.com/watch?v=Lle9QD93kA0
Du har ett liv och självklart ska man inte låsa in sig av rädsla för allt men någonstans måste gränsen gå. För ett tag sedan kom jag in på artiklar om Mount Everst.
Berget är kantat av lik och sherporna som lever där får med jämna mellanrum försöka städa berget.
De sista artiklarna säger att det ligger ungefär tvåhundra döda människor längs med stigarna upp till toppen.
Jag är många gånger rädd för mycket och har nog alltid varit.
Kanske inte rädd men försiktig och jag känner igen mig i det stackars barnet som sitter hos psykologen i HipHip. Barnet har hjälm och stövlar på sig ifall det skulle vara så att det kom en meteor eller översvämning.
Nu vet jag att en hjälm inte hjälper men känslan finns där.
Jag är rädd att det ska hända barnen något eller någon annan i familjen.
Jag tänker om flera gånger innan vi kör till större platser och det är kanske märkligt, även om det känns som om det är relativt vanligt idag med allt som händer, men jag anser ändå det vara det rätta.
Den förälder som inte är rädd att det ska hända barnen något är nog den som är annorlunda.
Barnen är mitt liv och jag skulle göra allt för dem.
Hur i hela världen kan man utsatta sig för den fara som bergsklättring innebär?
Varför väljer man att bestiga berg på flera tusen meter när man vet att en liten stukning kan innebära döden?
En svensk man i min ålder dog för några dagar sedan.
Han föll 300 meter vid Lofoten i Norge.
Tänk känslan.
300 meter tar en stund att falla.
Tänk skräcken innan du slår i marken och hur mycket du säkert hinner tänka.
Ditt liv är över så fort.
Människor kämpar för att överleva och så finns det de som är så orädda om sitt liv att de utsätter sig för extrema faror.
Det får vara jag som är mesig då men det kommer aldrig att hända.
Mitt liv är för viktigt för mig och min familj.
Jag kan inte utsätta dem för den sorgen om jag kan undvika det.
Basil har helt rätt i vad han säger i serien.
Plötsligt står jag här.
35 år är visserligen ingen ålder men det känns som igår att jag var tjugo.
Elfte september känns något år bort och tsunamin i Thailand var nyligen.
Det känns så men sanningen ser annorlunda ut.
Om femtio år, om man får turen att leva så länge till, har ett helt liv passerat och detta kommer inte igen. Lev nu utan att skada dig själv eller någon annan.
Lev nu, för tiden kommer inte åter.
Att ens tänka tanken att bestiga berg känns helt främmande.
Varför utsätta sig för den faran när det garanterat går att få kickar på något annat sätt.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/svensk-klattrare-saknad-efter-fall
That was quick, do I get another?
Sorry, mate.
 |
| svt.se |
Orden är Basil Fawltys från Fawlty Towers som gick på sjuttiotalet.
Jag var inte född då men har med glädje sett hela serier flera gånger.
Dessa rader är några av dem som verkligen har fastnat.
https://www.youtube.com/watch?v=Lle9QD93kA0
Du har ett liv och självklart ska man inte låsa in sig av rädsla för allt men någonstans måste gränsen gå. För ett tag sedan kom jag in på artiklar om Mount Everst.
Berget är kantat av lik och sherporna som lever där får med jämna mellanrum försöka städa berget.
De sista artiklarna säger att det ligger ungefär tvåhundra döda människor längs med stigarna upp till toppen.
Jag är många gånger rädd för mycket och har nog alltid varit.
Kanske inte rädd men försiktig och jag känner igen mig i det stackars barnet som sitter hos psykologen i HipHip. Barnet har hjälm och stövlar på sig ifall det skulle vara så att det kom en meteor eller översvämning.
Nu vet jag att en hjälm inte hjälper men känslan finns där.
Jag är rädd att det ska hända barnen något eller någon annan i familjen.
Jag tänker om flera gånger innan vi kör till större platser och det är kanske märkligt, även om det känns som om det är relativt vanligt idag med allt som händer, men jag anser ändå det vara det rätta.
Den förälder som inte är rädd att det ska hända barnen något är nog den som är annorlunda.
Barnen är mitt liv och jag skulle göra allt för dem.
Hur i hela världen kan man utsatta sig för den fara som bergsklättring innebär?
Varför väljer man att bestiga berg på flera tusen meter när man vet att en liten stukning kan innebära döden?
En svensk man i min ålder dog för några dagar sedan.
Han föll 300 meter vid Lofoten i Norge.
Tänk känslan.
300 meter tar en stund att falla.
Tänk skräcken innan du slår i marken och hur mycket du säkert hinner tänka.
Ditt liv är över så fort.
Människor kämpar för att överleva och så finns det de som är så orädda om sitt liv att de utsätter sig för extrema faror.
Det får vara jag som är mesig då men det kommer aldrig att hända.
Mitt liv är för viktigt för mig och min familj.
Jag kan inte utsätta dem för den sorgen om jag kan undvika det.
Basil har helt rätt i vad han säger i serien.
Plötsligt står jag här.
35 år är visserligen ingen ålder men det känns som igår att jag var tjugo.
Elfte september känns något år bort och tsunamin i Thailand var nyligen.
Det känns så men sanningen ser annorlunda ut.
Om femtio år, om man får turen att leva så länge till, har ett helt liv passerat och detta kommer inte igen. Lev nu utan att skada dig själv eller någon annan.
Lev nu, för tiden kommer inte åter.
Att ens tänka tanken att bestiga berg känns helt främmande.
Varför utsätta sig för den faran när det garanterat går att få kickar på något annat sätt.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/svensk-klattrare-saknad-efter-fall
