Lunds universitet, Chalmers eller KTH.
Det finns saker som sägs ge status och för många är det säkert väldigt viktigt.
För mig har det aldrig varit det.
En rapport visar att cirka 60% flyttar från landsbygden till staden för att förverkliga sig själv.
Många av dem som inte flyttar stannar kvar och känner sig misslyckade.
En anledning gissas vara att man inte känner sig som en del av något.
Jag anser att man är sin egen lyckas smed.
Jag började jobba väldigt tidigt och samtidigt som jag pluggade.
När det var dags för gymnasiet var jag redan klar med vad jag skulle göra.
Jag skulle gå det program som hade högst sannolikhet till ett fast jobb och tvånget var att utbildningen fanns på Kristianstad Högskola eller Blekinge Tekniska Högskola.
Flytta ville jag nämligen inte.
Många tänker tvärtom.
De rannsakar sig själv och känner efter.
Vad vill jag bli?
Drömyrket väljs därefter. Många gånger med vetskap om att det inte är ett bristyrke.
För mig var det, och är fortfarande, obegripligt.
Jag anser nämligen att just lyckan, den väljer man.
Vad man trivs med, det väljer man.
Jag har i princip alltid trivts vad jag än har arbetat med eller gjort.
Vem skulle jag vara att gnälla?
Jag blev lärare.
Det fanns på högskola i grannstaden och jag kunde bo kvar hemma hos mina föräldrar.
Jag slapp därmed studielånen och kunde istället spara ihop till en rätt bra buffert som jag sedan kunde köpa hus för. Jag köpte hus ungefär femtio meter ifrån mina föräldrar.
Det är ett hus mellan oss.
Många säger att man ska klippa navelsträngen men jag menar att det inte behövs för vi har så mycket nytta av varandra. För att inte tala om att barnen får en bra relation till dem.
Må dåligt för att jag inte flyttade till staden?
Nej.
Känner jag mig misslyckad?
Nej.
Min uppfattning är mer att det är synd om alla dem som flyttade.
Livet blev varken häftigare eller bättre för att man valde en storstad att spendera sina bästa år i.
Jag har Köpenhamn två timmar bort.
Malmö på en och en halv.
Kristianstad på en halv.
Det är fullt tillräckligt med stora städer och jag är nog urtypen på att alla undersökningar inte stämmer.
Jag älskar landsbygden och hade mått psykiskt dåligt av att bo där det var människor hela tiden.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=7173837
Unga som bor kvar på hemorten känner sig misslyckade
Det finns saker som sägs ge status och för många är det säkert väldigt viktigt.
För mig har det aldrig varit det.
 |
| sr.se |
En rapport visar att cirka 60% flyttar från landsbygden till staden för att förverkliga sig själv.
Många av dem som inte flyttar stannar kvar och känner sig misslyckade.
En anledning gissas vara att man inte känner sig som en del av något.
Jag anser att man är sin egen lyckas smed.
Jag började jobba väldigt tidigt och samtidigt som jag pluggade.
När det var dags för gymnasiet var jag redan klar med vad jag skulle göra.
Jag skulle gå det program som hade högst sannolikhet till ett fast jobb och tvånget var att utbildningen fanns på Kristianstad Högskola eller Blekinge Tekniska Högskola.
Flytta ville jag nämligen inte.
Många tänker tvärtom.
De rannsakar sig själv och känner efter.
Vad vill jag bli?
Drömyrket väljs därefter. Många gånger med vetskap om att det inte är ett bristyrke.
För mig var det, och är fortfarande, obegripligt.
Jag anser nämligen att just lyckan, den väljer man.
Vad man trivs med, det väljer man.
Jag har i princip alltid trivts vad jag än har arbetat med eller gjort.
Vem skulle jag vara att gnälla?
Jag blev lärare.
Det fanns på högskola i grannstaden och jag kunde bo kvar hemma hos mina föräldrar.
Jag slapp därmed studielånen och kunde istället spara ihop till en rätt bra buffert som jag sedan kunde köpa hus för. Jag köpte hus ungefär femtio meter ifrån mina föräldrar.
Det är ett hus mellan oss.
Många säger att man ska klippa navelsträngen men jag menar att det inte behövs för vi har så mycket nytta av varandra. För att inte tala om att barnen får en bra relation till dem.
Må dåligt för att jag inte flyttade till staden?
Nej.
Känner jag mig misslyckad?
Nej.
Min uppfattning är mer att det är synd om alla dem som flyttade.
Livet blev varken häftigare eller bättre för att man valde en storstad att spendera sina bästa år i.
Jag har Köpenhamn två timmar bort.
Malmö på en och en halv.
Kristianstad på en halv.
Det är fullt tillräckligt med stora städer och jag är nog urtypen på att alla undersökningar inte stämmer.
Jag älskar landsbygden och hade mått psykiskt dåligt av att bo där det var människor hela tiden.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=7173837
Unga som bor kvar på hemorten känner sig misslyckade
