Pojkarna spottar efter busschauffören och får en snyftartikel.
I varenda nyhetsuppdatering har det hänt något.
Slagsmål, våld, skjutningar och knivar.
En undersökning påstår nu att föräldrarna är de avgörande för att barnen inte ska hamna i kriminalitet.
Nähä.. vilken hjärnfysik alltså.
Så länge jag kan minnas har detta varit min övertygelse och när jag började arbeta inom skolans värld blev jag säker. Att det finns stökiga barn med diverse diagnoser eller andra bekymmer, det är inget problem. De flesta barn växer nämligen upp och lyckas iallafall.
Misslyckade skolresultat betyder inte att det är kört för personen i fråga.
Det betyder bara att just den personen inte matchade in i skolsystemet och många gånger har jag förvånats över att det är just de som sedan tar sig väldigt långt i livet.
Sedan kommer nästa kategori.
Det är de barnen som många gånger har ett speciellt beteende och sedan möter man föräldrarna.
Där kan man dra sannolikhetsläran och det syns långt ner i skolåldern.
Barnen kan inte hjälpa det utan det är de vuxna som saknar det "normala".
Hur ska ett barn förstå att det måste tvätta sig när föräldrarna ständigt luktar illa?
Inte borstar tänderna?
Tvättar kläderna?
Lagar mat alla dagar?
Lagar mat alla dagar?
Eller när barnen flänger runt i hela kommunen en tisdagskväll vid tolv fast att det är skola dagen efter.
Då har man föräldrar som inte borde vara föräldrar.
Tyvärr är det så att dessa saker hjälper inte.
Du kan inte omhänderta ett barn för att du får känningar när barnet är väldigt litet.
Känningarna måste nämligen bevisas och tydligt markeras för om det ska hända något.
Om din femtonåring då spottar på en busschaufför.
Då har du riktiga problem för i min värld är det så att denne person saknar all form av respekt för andra människor. Det finns nämligen vissa beteenden som tydligt visar på oerhörda bekymmer och att spotta eller urinera på någon lägger jag där. Då har man nått botten och jag har oerhört svårt för att se att de så kallade föräldrarna ska kunna räta upp livsgången för dessa personer.
Så vem ska då uppfostra?
Jag är glad att de flesta anser att det är föräldrarnas uppgift.
Det är varken mamman eller pappans utan bådas.
Den dag de fallerar ska samhället gå in, men min önskan är att det sker tidigare. Det bör ske när det fortfarande finns en chans att rädda barnet.
Åter igen. All heder till busschauffören i Karlskrona.
Jag hoppas ingen hämnas med en kniv istället för en spottloska nästa gång.
