Barnen går på fest men ett barn kommer aldrig hem.
Ett år senare så vet fortfarande ingen vad som har hänt och det finns inga fler spår.
Ett år senare så vet fortfarande ingen vad som har hänt och det finns inga fler spår.
Jag kan självklart inte tala för alla andra men för mig är detta det absolut värsta som kan hända.
Tanken att ett barn bara är borta, den skuld som läggs på alla runt om och skulden man måste känna själv. Den bör vara helt olidlig.
Skadar barnet sig så är det en sak.
Kommer det en sjukdom som tär barnet eller till och med dödar det, så vet du ändå vad som har hänt. Paniken de där sekunderna när man inte ser sitt barn på något ställe, de sekunderna innan man ser dem igen på stranden, lekplatsen, badet... de är olidliga.
Att då ha kvar den tanken och känslan för all framtid.
Det måste vara helt fruktansvärt.
I Ljungby gick kompisarna på fest men 17-åringen valde att bege sig redan innan midnatt.
Han gick utan mobil, skor och jacka trots att det var vinter ute och jag har läst flashbacktråden. Vad som har hänt eller inte har hänt på festen eller vad som har intagits är ovidkommande.
Meningsfullt att veta är att han plingade på hos två kompisar men sedan bara försvann.
Något rykte sa att han försvunnit i en bil men mest troligt är att han har hamnat i vattnet.
Ån som går rakt igenom Ljungby är enligt polisen en av Sveriges mest genomsökta men det finns ingen annan logisk förklaring.
Föräldrar och syskon väntar fortfarande och jag kan inte göra någonting mer än att vara tacksam för de mina som jag har runt mig.
Mardrömmen är att liksom Lelles mamma dö utan vetskapen om vad som hände med sonen och risken är att när någon väl hittar kroppen - för jag tror att man letar efter en kropp med 17-åringen - så har det gått så lång tid att det inte längre finns några anhöriga kvar.
Jag håller tummar och tår för att denna kille ska dyka upp i någon form och det så fort som möjligt. Det är inte mänskligt att leva som en väntandes zombie i flera år.
