"Det var inte mitt fel".
Standardrepliken från yngre barn, men tyvärr också något som vuxna människor använder sig av mer och mer.
Jag upplever det som en generationsfråga där en curlad generation inte klarar att ta ansvar för det de gör.
Kvinnan i tjugoårsåldern står åtalad för grov misshandel av sin treåriga dotter.
Mamman menar att hon har skadat barnet, men att någon annan sa till henne att göra det.
Någon annan i detta fallet är en okänd man som via digitala medier går med på detta.
Hon stampar sin dotter i huvudet, filmar det och skickar till denne okände man.
ALLTSÅ.
Det är mannens fel.
Om jag säger "Hoppa ut genom fönstret!".
Skulle du då hoppa?
Jag skulle aldrig hoppa.
Den dag jag har fått en förklaring på det jag ska göra, då kan jag eventuellt hoppa.
Inte annars.
Så hur långt kan människor gå för att någon tycker att du ska göra det?
Långt.
Kan man misshandla sitt barn för att någon annan tycker att du ska göra det, DÅ kanske du inte ska ha barn?
Detta barnets liv måste nämligen vara i fokus.
FNs barnkonvention är lag och visar väldigt tydligt vad som är viktigast: Barnet.
Denna flickan.
Ska hon få komma hem till sin mamma igen?
Jag tycker det inte.
Jag anser nämligen att du som förälder har förverkat din chans till ditt barn.
Ditt barn förtjänar ett liv som är värdigt!
Nästa gång någon tycker att du ska skada ditt barn.. vad ska flickan göra då?
Är du som förälder så svag att du går på vad andra säger, då ska du inte vara förälder.
Du ska vara så stark själv.
Barnet framför allt.
