Som 9-åring skrev jag mitt första testamente och gick med i donationsregistret via en egenhändigt skriven lapp. För mig har det alltid varit viktigt att alltid försöka ha så mycket koll som möjligt.
En psykolog sa för några år sedan till mig att han aldrig hade träffat någon med ett sådant utvecklat katastroftänk som jag har och GAD, generellt ångestsyndrom, blev domen.
För mig så naturligt att det inte är konstigt.
Jag tänker alltid flera gånger före kring saker som kan innebära fara.
Jag avskyr därmed större folksamling och skulle inte frivilligt ställa mig mitt i en.
Jag tycker inte om att vara i centrum även om man inte tror det men jag är alltid på spänn.
Alltid beredd på att det värsta ska hända.
Min oro har gått från mig själv till barnen i takt med att de blir äldre och tar upp mycket av tankarna. Jag är hellre en hönsig mamma än utsätter dem för något som kan innebära fara för Magnus Uggla har rätt där.. "varför längtar du så, när det går så fort ändå?".
Allting har sin tid.
I somras var tanken att jag skulle varit i Almedalen.
Jag drar mig för dessa sammanhang men fick sedan även förhinder som gjorde att det inte blev så.
I efterhand blir jag bara glad.
Jag tror inte att jag skulle vara utsatt men känslan finns där.
Jag tror inte att jag skulle vara utsatt men känslan finns där.
Hatet som alltid spirat både från egna partikamrater och även från dem som inte håller med mig i allt jag vägrat kröka ryggen för genom åren, det sitter i ryggen.
Det som hände och som nu i efterhand dyker upp är totalt fruktansvärt.
Det Annie Lööf har blivit utsatt för är vad alla människor har som en mardröm.
En stalker som inte förstår sin egen del och som jagar oskyldiga.
Som fotar och förföljer i år innan de går till attack.
Nu blev det inte Lööf utan Wieselgren som dog, men det kunde blivit så många fler.
Mest skrämmande är att dessa människor finns där ute och de syns inte. De ser friska ut. För många år sedan var jag i en stad som nämndeman och var då med att "låsa in" en person som såg helt normal ut. När personen i fråga började prata så visade det sig att det var hur mycket bekymmer som helst och denne blev sedan inlåst för sin egen säkerhets skull. Döm av min förvåning när jag var med ute och spelade i bandet jag spelar med i, och samme person dyker upp!
Såg att personen tittade på mig, inte kunde koppla varför denne kände igen mig, och sedan gick förbi. Min känsla var inte trygghet. Jag visste ju hur mycket spöken det fanns inuti och det blev en händelse som fortfarande kan göra mig upprörd. Personen var ju förmodligen på permis.
Permis?
Ska man ha det om man är en fara för sig själv och omgivningen?
Oavsett anledning.
Någonstans så kanske de där hemmen förr i tiden inte alltid var fel. Självklart ska alla människor få en chans till ett fritt liv, men när det är så att de själv inte mår bra i det och omgivningen dessutom hamnar i fara... då är något fel.
Någonstans måste man se över detta.
En kvinna har nu fått sätta livet till men där ute i samhället går mängder av tickande bomber som ingen vet när de ska explodera.
Det må vara jag som då är överkänslig men jag tror att tankarna blir liknande hos fler ju mer tiden går. Vågar du ut och röra dig nu som för tjugo år sedan?
Gå ensam i alla områden?
Ställa dina barn i en stor folksamling?
Jag gör det inte.
