Vissa saker gör mig väldigt upprörd. Jag må vara en kall, hård och cynisk människa precis som jag har beskrivit innan men det finns inga fattiga barn i Sverige.
Det finns bara fattiga vuxna och definitionen på att vara fattig är för mig väldigt märklig.
Det gäller att hushålla med de pengar som kommer in och att tänka på sin framtid. Som en vuxen människa måste man inse att tider kan förändras och även då ta ansvar för detta.
Rädda Barnen har nu en ny kampanj:
http://www.fattigskolan.se/
Tittar man igenom de filmer som finns visar det sig att man är fattig som barn i Sverige om man har fel kläder på gympan, inte kan ha pojkvän (då måste man gå och fika), kollar vad maten kostar i affären, inte har råd att laga sin cykel som är trasig eller inte kan gå på kalas för då måste man bjuda på kalas själv.
Jag kan inte med ord beskriva hur irriterad jag blir över denna reklam. Är det detta som är att vara fattig i Sverige?
En pojke berättar att han har fått panta burkar för att kunna följa med sin klass till djurparken.
Skolan får inte ta ut någon kostnad för detta och måste ordna så att alla elever kan följa med.
Att man har koll på priserna i affären tycker jag är sunt, det är det som kallas konkurrens (att man tittar i olika affärer) och leder till ett förhoppningsvis bra ekonomiskt sinne.
Om man är fjorton år behöver man inte ha en pojkvän att gå och fika med. Var hemma!
Och blir ett barn retat för sina kläder är det läraren och skolans ansvar att se till att detta inte sker.
En männsikas värde sitter inte i de saker den äger och detta är föräldrarnas uppgift att lära barnen.
Efter Uppdrag Granskning känns det absurt att en organisation som bevisligen inte jobbar för det den påstår kan gå ut med detta. Om de nu gjort det de skulle för de pengar de får in hade förmodligen inte dessa problem funnits heller. Min respekt för Rädda Barnen försvann för många år sedan men har verkligen inte förbättras med detta program. I Uppdrag Granskning intervjuade Josefsson personer som var boende i de områden som bland annat Rädda Barnen pekat ut som fattiga. Ingen där upplevde sig fattig men Rädda Barnen tyckte att de var det.
När jag växte upp fick vi varken godis, chips eller läsk mer än på helgerna då och då. Vi var medvetna om att våra föräldrar prioriterade att vara hemma med oss istället för att jobba heltid och sedan spara sina pengar för att vi skulle kunna åka på semester. Det var absolut inget överflöd av någonting och mina föräldrar är vanliga knegare. Jag tycker inte det är konstigt.
Jag tycker inte att pengar innebär lycka. Pengar underlättar men gör ingen automatiskt lycklig. Några av de lyckligaste stunder jag minns är när vi cyklade ut på nabben med en filt och fikade. Det kostade kakan som bakats och saft.
Jag har bekanta sedan barndomen som skulle kunna gjort som Joakim von Anka och badat i pengar men jag skulle vilja påstå att de inte var lyckliga för det. Deras föräldrar jobbade konstant alltid istället och de gjorde aldrig något tillsammans.
Lär barnen att uppskatta det bra istället.
Jag må dessutom vara hemsk men min erfarenhet efter att ha jobbat väldigt många år inom handels är att de som har sämst med pengar ofta också har det för att de lever som om de har mycket pengar. Anpassa munnen efter plånboken.
De första åren jag jobbade gick det att handla med socialbidragscheckar. Det jag såg då, och även sett senast häromåret när jag var inom handels, var att de handlade Findus färdigrätter till familjen på fem personer, köttfärssås på burk till hela familjen, köttbullar med sås på burk till hela familjen, köttsoppa på burk till hela familjen och därefter cigaretter, snus, kattmat, hundmat, läsk, chips och godis sen var pengarna slut. För det de handlade på två tre dagar skulle jag fixat middag till dem i tre veckor.
Utan problem.
Är det då barnen som är fattiga?
Nej, det är föräldrar som prioriterar helt fel saker.
Hade jag fått leva på den lön de hade då hade jag slutat med tobaken, alkoholen, gjort mig av med djuren och jag hade hellre svultit själv än att barnen inte skulle få göra något. Barn skaffar man för att man vill ha dem och skulle det vara så att man inte gör prioriteringen i den ordningen att barnet kommer först ska man inga ha. Då finns det de som bättre kan ta hand om de barnen.
Rädda Barnen har i mina ögon spelat ut sin roll.
När generalsekreterare Elisabeth Dahlin kan sitta med en lön på mellan en halv och en miljon kronor om året för att sedan låta en av sju skänkta kronor komma fram till de som behöver dem, finns det andra frivilligorganisationer som gör det jobbet betydligt bättre.
Känner du att du vill hjälpa till så titta dig om kring i din egen omgivning och hjälp dem du ser som behöver hjälp. Att Rädda Barnen får ha ett 90-konto är för mig väldigt märkligt.
https://www.rb.se
http://emiliepilthammar.blogspot.se/2012/09/90-konton.html
Det finns bara fattiga vuxna och definitionen på att vara fattig är för mig väldigt märklig.
Det gäller att hushålla med de pengar som kommer in och att tänka på sin framtid. Som en vuxen människa måste man inse att tider kan förändras och även då ta ansvar för detta.
Rädda Barnen har nu en ny kampanj:
http://www.fattigskolan.se/
Tittar man igenom de filmer som finns visar det sig att man är fattig som barn i Sverige om man har fel kläder på gympan, inte kan ha pojkvän (då måste man gå och fika), kollar vad maten kostar i affären, inte har råd att laga sin cykel som är trasig eller inte kan gå på kalas för då måste man bjuda på kalas själv.
Jag kan inte med ord beskriva hur irriterad jag blir över denna reklam. Är det detta som är att vara fattig i Sverige?
En pojke berättar att han har fått panta burkar för att kunna följa med sin klass till djurparken.
Skolan får inte ta ut någon kostnad för detta och måste ordna så att alla elever kan följa med.
Att man har koll på priserna i affären tycker jag är sunt, det är det som kallas konkurrens (att man tittar i olika affärer) och leder till ett förhoppningsvis bra ekonomiskt sinne.
Om man är fjorton år behöver man inte ha en pojkvän att gå och fika med. Var hemma!
Och blir ett barn retat för sina kläder är det läraren och skolans ansvar att se till att detta inte sker.
En männsikas värde sitter inte i de saker den äger och detta är föräldrarnas uppgift att lära barnen.
Efter Uppdrag Granskning känns det absurt att en organisation som bevisligen inte jobbar för det den påstår kan gå ut med detta. Om de nu gjort det de skulle för de pengar de får in hade förmodligen inte dessa problem funnits heller. Min respekt för Rädda Barnen försvann för många år sedan men har verkligen inte förbättras med detta program. I Uppdrag Granskning intervjuade Josefsson personer som var boende i de områden som bland annat Rädda Barnen pekat ut som fattiga. Ingen där upplevde sig fattig men Rädda Barnen tyckte att de var det.
När jag växte upp fick vi varken godis, chips eller läsk mer än på helgerna då och då. Vi var medvetna om att våra föräldrar prioriterade att vara hemma med oss istället för att jobba heltid och sedan spara sina pengar för att vi skulle kunna åka på semester. Det var absolut inget överflöd av någonting och mina föräldrar är vanliga knegare. Jag tycker inte det är konstigt.
Jag tycker inte att pengar innebär lycka. Pengar underlättar men gör ingen automatiskt lycklig. Några av de lyckligaste stunder jag minns är när vi cyklade ut på nabben med en filt och fikade. Det kostade kakan som bakats och saft.
Jag har bekanta sedan barndomen som skulle kunna gjort som Joakim von Anka och badat i pengar men jag skulle vilja påstå att de inte var lyckliga för det. Deras föräldrar jobbade konstant alltid istället och de gjorde aldrig något tillsammans.
Lär barnen att uppskatta det bra istället.
Jag må dessutom vara hemsk men min erfarenhet efter att ha jobbat väldigt många år inom handels är att de som har sämst med pengar ofta också har det för att de lever som om de har mycket pengar. Anpassa munnen efter plånboken.
De första åren jag jobbade gick det att handla med socialbidragscheckar. Det jag såg då, och även sett senast häromåret när jag var inom handels, var att de handlade Findus färdigrätter till familjen på fem personer, köttfärssås på burk till hela familjen, köttbullar med sås på burk till hela familjen, köttsoppa på burk till hela familjen och därefter cigaretter, snus, kattmat, hundmat, läsk, chips och godis sen var pengarna slut. För det de handlade på två tre dagar skulle jag fixat middag till dem i tre veckor.
Utan problem.
Är det då barnen som är fattiga?
Nej, det är föräldrar som prioriterar helt fel saker.
Hade jag fått leva på den lön de hade då hade jag slutat med tobaken, alkoholen, gjort mig av med djuren och jag hade hellre svultit själv än att barnen inte skulle få göra något. Barn skaffar man för att man vill ha dem och skulle det vara så att man inte gör prioriteringen i den ordningen att barnet kommer först ska man inga ha. Då finns det de som bättre kan ta hand om de barnen.
Rädda Barnen har i mina ögon spelat ut sin roll.
När generalsekreterare Elisabeth Dahlin kan sitta med en lön på mellan en halv och en miljon kronor om året för att sedan låta en av sju skänkta kronor komma fram till de som behöver dem, finns det andra frivilligorganisationer som gör det jobbet betydligt bättre.
Känner du att du vill hjälpa till så titta dig om kring i din egen omgivning och hjälp dem du ser som behöver hjälp. Att Rädda Barnen får ha ett 90-konto är för mig väldigt märkligt.
https://www.rb.se
http://emiliepilthammar.blogspot.se/2012/09/90-konton.html
