Med stor risk för att människor ska känna sig trampade på så ifrågasätter jag väldigt mycket av det arbete som socialtjänsten gör kring placerade barn. Då jag varit familjehem i över tio år så finns det en hel del erfarenhet men den är långt ifrån positiv. Många av socialsekreterarna har varit fantastiska men ett icke fungerande system tillsammans med många väldigt unga människor skapar oerhörda bekymmer.
Vid just Lilla Hjärtat så var det rätten som tog fel beslut och sa att tösen skulle tillbaka till det biologiska hemmet. Problemet här är att de inte lyssnade på socialtjänsten som faktiskt är de som ska kunna detta. Under väldigt många år har det dock skett något som är till det sämre för många och jag kan inte ens räkna hur många avhandlingar jag har tagit mig igenom kring detta.
Den största faktorn för att barnet ska fara illa, utöver det faktum att de biologiska föräldrarna inte klarar av sin uppgift, det är yngre socialsekreterare som saknar arbetslivserfarenhet.
Detta är något jag har tagit med dem men det borde vara en självklarhet att den som är helt nyutbildad INTE ska arbeta med placeringar av barn.
De ska inte över huvud taget jobba kring familjehem för det blir absurt när någon som levt i två decennium ska ifrågasätta eller ge tips kring barnuppfostran när de själv precis har passerat det stadiet.
Det låter kanske förmätet, för det finns de som är jättebra, men rent krasst borde det sättas någon form av åldersgräns. De som arbetat längst inom socialtjänsten borde också vara de som jobbar med det svåraste: att placera barn.
Jag har full förståelse för att det inte är så lätt att ta sig in i ett hem för att flytta på barn, men det är tyvärr väldigt nödvändigt ibland. Det finns vuxna som inte klarar av sin uppgift som föräldrar. Inte bara här utan på många ställen. Inslagen från Turkiet är skrämmande för alla för vilken normal person anser att man ska gifta bort och våldta en sexåring?
Jag har en sexåring och bara tanken på att någon skulle röra henne skapar tankar som är livsfarliga.
En ny lag ska göra att barnets bästa alltid sätts först.
Tanken är väldigt fin, men den visar också att de som står och säger detta inte vet hur systemet fungerar.
"Vi hör vad du säger men vi tänker såhär.."
Där har ni socialtjänstens standardformulering.
När man berättar eller pekar på saker man ser så är det svaret man får.
När man undrar om umgänge, tider, barnets mående, skolgång.. vad som helst.
Då kommer denna fras.
Vi hör vad du säger.. därefter så gör de som de vill.
För mig ska lagen bli väldigt mycket striktare än vad som nu sker.
Som jag ser på det så ska föräldrar kunna förverka sin rätt att vara just föräldrar och i de fall barnet har utsatts för fara så bör barnet adopteras bort omgående.
Ett sådant exempel är mamman i Ronneby som filmar när hon sparkar sitt barn i huvudet.
Hon bör aldrig någonsin få tillbaka sin dotter.
Hon har förverkat sin rätt att vara förälder, men gränsen går inte bara där.
Jag vet om fall där pappan är dömd för pedofilbrott men ändå har rätt att ha umgänge - alltså få träffa sitt barn - för att hålla en relation vid liv.
Hur normalt är det?
Är det då barnets bästa?
Jo, men så hänvisar socialtjänsten det till.
Barnet mår bra av sitt biologiska band, vilket jag kan ha en viss förståelse för.
Det ska finnas trådar att dra i den dag barnet själv vill det, men jag anser inte att någon ska tvingas till någonting. Speciellt inte när det faktiskt är farligt för barnet.
Vissa brott ska aldrig någonsin ses mellan fingrarna.
Mamman och pappan som knäckte lårbenet på sin fyramånaders bebis fick tillbaka henne tre år senare när de kom ut ur fängelset. Media beskrev det till och med som något bra när flickan kidnappades från sitt familjehem. De gjorde artiklar om hur hemskt det var för den biologiska mamman. Barnets perspektiv? Nej, det var bra för barnet.
Att föräldrarna hade misshandlat och nästan dödat henne spelade ingen roll.
Att flickan inte kände dem spelade ingen roll.
Hon skulle tillbaka.
Hon skulle tillbaka.
Jag minns dig Juni och jag vet att många andra också gör det.
Så det biologiska hemmet ska visa negativa drogtest?
Jag anser inte att det biologiska bandet ska få en chans.
Jag anser dessutom att hela familjen ska sättas under lupp och att samtliga syskon ska omhändertas. Det är nämligen inte en självklarhet det heller. Om ett syskon har blivit misshandlat kan det mycket väl vara så att det andra syskonet får vara kvar, då det inte har utsatts för något.
Det borde räcka med FNs barnkonvention, men i den säger man också att barnet har rätt till sina föräldrar. Allting blir tudelat, men för mig är det enkelt.
Ett yngre barn som placeras ska inte återförenas med de biologiska banden.
Kontakt, ja, men aldrig flytta tillbaka.
Det borde vara en självklarhet om man nu anser att barnets bästa är det viktigaste.
Att lagen ändras är bra men borde vara tuffare.
Nu måste alla som arbetar med den också förstå innebörden.
