Barnets rätt till sina föräldrar?
Eller föräldrarnas rätt till sitt barn?
För mig är gränsen väldigt tydlig.
I samma sekund barnet har utsatts för fara, på grund av okunskap eller ren elakhet, så ska barnet inte tillbaka dit. Föräldrar som nästan dödar sitt barn ska under inga omständigheter tillbaka till dem.
Låter det självklart?
Det tyckte jag fram till 2015 men sen blev det väldigt tydligt.
En liten flicka föddes i Skåne 2012 men när hon endast var fyra månader gammal tog sig polisen in i lägenheten. Flickans lårben var då avbrutet och den lilla bebisen var svårt misshandlad. Hon överlevde med nöd och näppe.
Flickan, som sedan kallades för Juni, fick några lugna år i Hörby där hon fick ett familjehem som älskade henne som sin egen. De gjorde allt för henne.
När Junis biologiska mamma hade avtjänat sitt straff ansåg hon dock att hon skulle ha tillbaka sin dotter, som då var över tre år gammal.
Att flickan grät, inte förstod språket mamman talade eller kände en relation till henne spelade ingen roll och under ett umgänge tar den biologiska mamman flickan och försvinner.
Detta hände för snart åtta år sedan.
Hela Junis trygghet försvann och vad hände?
Media tog den biologiska mammans sida.
Det faktum att mamman sett på när pappan misshandlat dottern, inte sökt vård och sedan hänvisar till hedersrelaterat våld och rädsla spelar för mig ingen roll. Ett barn som har bott så länge i ett familjehem ska inte flyttas. Det är nummer ett.
Nummer två är det jag började med.
Dessa så kallade "föräldrar" ska ALDRIG få tillbaka barnen.
Tänk er att man knäcker lårbenet på en bebis.
En gör det och den andra tittar på.
Sanslöst i det hela är att den biologiska mamman fortfarande har Juni.
Den biologiska pappan har jobbat som barnskötare.
Känns det tryggt?
Föräldrarna i Uppsala.
Har det gjorts någon liten förändring med siktet på att barn ska få de bra, så borde det vara fallet Juni. Få känner till det för det blev inte förrän Esmeralda - lilla hjärtat - dog som människor började få upp ögonen. I Flashbacktrådarna nedan kan men till och med läsa kommentarer om att Juni självklart ska vara hos sin biologiska förälder.
Då har man missuppfattat vad ett barnperspektiv är.
Då har man missuppfattat vad ett barnperspektiv är.
Fallet Juni kan fortfarande göra mig sömnlös om nätterna för det är ett sådant rättshaveri utan jämförelse men ingen bryr sig. Sydsvenskan försvarade till och med den biologiska mamman.
Föräldrarna i Uppsala som nästan dödade sitt barn.. måtte de aldrig någonsin få tillbaka barnet.
Inget i hela världen kan göra deras handlingar ogjorda och barnet förtjänar en familj som älskar det på riktigt.
Inget i hela världen kan göra deras handlingar ogjorda och barnet förtjänar en familj som älskar det på riktigt.
