för många gånger är det en känsla och inget mer.
Jag kan nästan all statistik rörande barn som far illa utantill.
Jag vet hur många som statistiskt blir slagna eller som lever i dysfunktionella familjer som inte kan se barnets behov. Det är den lätta biten.
Problemen uppkommer när magkänslan säger att det är något som inte stämmer men när du inte kan göra något åt den.
 |
| svt.se |
Jag har anmält saker jag upplevt oroande men då har det verkligen varit saker som det har gått att ta på. Exakt vad det är kan vara svårt även det men ofta är det känslan tillsammans med att barnet har ett ovanligt beteende, är väldigt felklätt (exempelvis sommarkläder på vintern), smutsigt, luktar eller har märken. De flesta som far illa hamnar dock inte under någon av dessa kategorier.
Vad är det då man ska göra?
Jag hade velat att lagen skulle bli betydligt tuffare.
Jag hade velat att man inte skulle vara så "snäll" gentemot kulturella skillnader även om jag tror att det har förbättrats oerhört på grund av stackars Yara. Jag hade velat att ingen skulle få arbeta med barnärenden innan de hade fått skinn på näsan och kunde sitt jobb.
Det är tyvärr varken betryggande eller speciellt lugnande när det kommer socialsekreterare som ska lösa stora bekymmer, när de är helt nyutexaminerade och födda i mitten på nittiotalet. Den som inte har en bra personkänsla blir lätt duperad för de som många gånger inte beter sig rätt är trots det väldigt verbala och kan styra och ställa.
När det inte längre går byter man kommun.
När du byter kommun följer inga papper med och du kan leva vidare i lugn och "ro" ett tag.
Vi pratar ständigt om barnets bästa men det är många gånger svårt.
Den sista räddningen för många kan vara vården.
Om skolan inte har tillräckligt på fötterna för en anmälan förväntar åtminstone jag mig att vården har det om de kommer in. Tyvärr förs ingen statistik eller efterforskning där heller.
Det behöver många gånger vara "speciella" skador för att de ens ska tänka efter.
Sexuella övergrepp eller våld mot barn är inte det första man tänker på när någon kommer in till sjukhuset men det kanske borde bli tvärtom.
För barnets bästa?
Varenda gång någon kommer in med ett barn som skadat sig på något sätt så ska man direkt misstänka att något inte står rätt till. Man ska utgå från att något är fel fram tills dess att man är säker på att så inte är fallet. Att läsa det Socialstyrelsen beskriver känns betungande.
Stackars alla barn där ute som far illa.
Som har föräldrar som inte har förmågan och som hellre ser till sitt eget bästa än barnens.
Misstänker du något?
Ring Socialtjänsten med en gång för hellre att de hade kommit och titta för att konstatera att det inte var något, än att ingen någonsin bryr sig så mycket.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/socialstyrelsen-varden-missar-orosanmalningar
