Efter flera tips såg jag Kalla Fakta igår.
De osynliga barnen.
Programmet handlar om hemmasittarna.
Hemmasittare är barnen som inte går till skolan.
Oftast finns det någon form av svårighet bakom men till sist är det alltid skolans ansvar.
Skolan ska se till att varje elev får det stöd den behöver.
Så ser det inte ut i svensk skola.
Jag blir oerhört störd och irriterad när jag vet att mitt parti, vilka jag protesterat högljutt mot i denna fråga, tycker att barn med svårigheter i skolan ska få längre skoldagar.
Tanken var en timme till om dagen.
De som har förespråkat detta visar tydligt på total okunskap och programmet visar detta tydligt. De barn med sådana här bekymmer behöver kortare dagar med mer bemanning.
Gustav Fridolin säger att han blir förbannad när han ser programmet.
Ändå är han en av dem som tagit fram den läsdelegation som kommer med idéer som "Läslov".
Barn med bekymmer ska gå i skolan på loven med.
Nej, det är fel och det kan vem som helst som arbetar inom detta berätta.
Bekymret blir att det sitter politiker i kommuner och i riksdag/regering på platser och bestämmer sådant här. Trots att deras enda kunskap i dessa frågor är att de själv har gått i skolan.
Politiker som inte frågar verksamheten utan som anser att de själv vet bäst.
Det är dessutom ett bekymmer i flera led.
Jag har velat läsa enskilda kurser för att rikta in mig mer mot de olika diagnoser som finns.
Det får jag inte för jag har inte rätt behörighet för det.
Alla högskolepoäng var på fel ställe och högskolan godkänner inte att jag söker.
Varför ser systemet ut såhär när man vill ha fler med kunskap inom ett område?
Om man istället hade gjort som så att man verkligen såg till barnets bästa.
Att man alltid satta dem först.
Då hade inte diskussionerna som uppkommer funnits.
Då hade ingen suttit på möten och sagt att "alla barn ska 100% godkända" för alla som läser på vet att det är omöjligt. Alla barn kommer aldrig bli godkända i alla ämnen för målen är satta så att ungefär 80% av alla barn kommer klara dem. De andra gör det inte utan väldigt mycket anpassningar.
Anpassningar som på många skolor är ett minne blott.
Barn med särskilda behov ser inte världen som alla andra gör.
För dem är inte allt på samma sätt.
För många år sedan hade jag en elev som la sin bok på golvet och hoppade över den.
Det jag sade till eleven var att "du kan hoppa över den sidan i matteboken".
Ja, eleven hoppade.
Att jag inte menade bokstavligt förstod inte eleven i fråga.
Vi måste alla se utanför boxen för barnen som hamnar hemma kan inte hjälpa det.
Det är skolan och de vuxna i omgivningen som gör det.
Jag önskar att människor satte barnen först, att politiker som nu ska bestämma inom detta lyssnar på dem som kan och att beslut tas utifrån barnens bästa.
Inkludering betyder inte att alla ska ha det likadant.
Jag hoppas att alla tittar på detta program.
Speciellt alla som arbetar inom skolan eller med politik.
https://www.tv4play.se/program/kalla-fakta/10001100
De osynliga barnen.
Programmet handlar om hemmasittarna.
Hemmasittare är barnen som inte går till skolan.
Oftast finns det någon form av svårighet bakom men till sist är det alltid skolans ansvar.
Skolan ska se till att varje elev får det stöd den behöver.
Så ser det inte ut i svensk skola.
Jag blir oerhört störd och irriterad när jag vet att mitt parti, vilka jag protesterat högljutt mot i denna fråga, tycker att barn med svårigheter i skolan ska få längre skoldagar.
Tanken var en timme till om dagen.
De som har förespråkat detta visar tydligt på total okunskap och programmet visar detta tydligt. De barn med sådana här bekymmer behöver kortare dagar med mer bemanning.
Gustav Fridolin säger att han blir förbannad när han ser programmet.
Ändå är han en av dem som tagit fram den läsdelegation som kommer med idéer som "Läslov".
Barn med bekymmer ska gå i skolan på loven med.
Nej, det är fel och det kan vem som helst som arbetar inom detta berätta.
Bekymret blir att det sitter politiker i kommuner och i riksdag/regering på platser och bestämmer sådant här. Trots att deras enda kunskap i dessa frågor är att de själv har gått i skolan.
Politiker som inte frågar verksamheten utan som anser att de själv vet bäst.
Det är dessutom ett bekymmer i flera led.
Jag har velat läsa enskilda kurser för att rikta in mig mer mot de olika diagnoser som finns.
Det får jag inte för jag har inte rätt behörighet för det.
Alla högskolepoäng var på fel ställe och högskolan godkänner inte att jag söker.
Varför ser systemet ut såhär när man vill ha fler med kunskap inom ett område?
Om man istället hade gjort som så att man verkligen såg till barnets bästa.
Att man alltid satta dem först.
Då hade inte diskussionerna som uppkommer funnits.
Då hade ingen suttit på möten och sagt att "alla barn ska 100% godkända" för alla som läser på vet att det är omöjligt. Alla barn kommer aldrig bli godkända i alla ämnen för målen är satta så att ungefär 80% av alla barn kommer klara dem. De andra gör det inte utan väldigt mycket anpassningar.
Anpassningar som på många skolor är ett minne blott.
Barn med särskilda behov ser inte världen som alla andra gör.
För dem är inte allt på samma sätt.
För många år sedan hade jag en elev som la sin bok på golvet och hoppade över den.
Det jag sade till eleven var att "du kan hoppa över den sidan i matteboken".
 |
| svt.se |
Att jag inte menade bokstavligt förstod inte eleven i fråga.
Vi måste alla se utanför boxen för barnen som hamnar hemma kan inte hjälpa det.
Det är skolan och de vuxna i omgivningen som gör det.
Jag önskar att människor satte barnen först, att politiker som nu ska bestämma inom detta lyssnar på dem som kan och att beslut tas utifrån barnens bästa.
Inkludering betyder inte att alla ska ha det likadant.
Jag hoppas att alla tittar på detta program.
Speciellt alla som arbetar inom skolan eller med politik.
https://www.tv4play.se/program/kalla-fakta/10001100
