måndag 16 september 2019

21 km.

Under hela mitt liv har det funnits saker som verkligen engagerar mig.
Jag hade exempelvis Herman Lindqvist som idol för att jag älskade hans avsnitt med avrättningen av Axel von Fersen. Det franska kungahuset står mig varmt om hjärtat.
Religion kom tidigt in och det stod för mig klart väldigt snabbt att jag inte tyckte att världen tänkte rätt. Jag tänkte ju på ett helt annat sätt.
Geografi var så kul att jag läste in geologikurser som äldre.
Hanö är guldkanten och på geologins dag härom året hade jag turen att få spendera dagen där, tillsammans med vänner och en av Sverige bästa geologer.
Fantastiskt!


Lika engagerad jag var i allt detta; Lika ointresserad är jag av sport.
Jag bryr mig inte om vem som vinner, hoppar längst eller sparkar hårdast.
Sport är enligt mig ett gissel då alla inte får vara med.
Barn ska sorteras efter hur bra de är och på elitnivå stannar du tills min ålder sedan är du pensionär.
Pengarna som är inblandade är absurda.

På grund av just detta så fick jag Köpenhamns halvmara i julklapp av min syster i fjol.
Då hon visste att jag helst tar hissen när jag ska något och dessutom skulle räknas som kroniskt lat så länge det inte gäller svampplockning eller stressande till en fika.
Jag sorterar definitivt inte in en halvmara som något jag någonsin skulle göra.
Trots det hade jag lätt för sport i skolan och jag plockade medaljer i det mesta samt sprang nästan alltid de lopp man skulle.
Jag tog hem guldet i 800 meter tre år i rad och alla ligger i dag i en påse någonstans.

Igår genomfördes Köpenhamns halvmara.
Idag kan jag inte gå.
Jag är så justerad så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till om inte värktabletterna börjar verka snart. Jag kunde inte gå igår heller.
Vad jag förstår kan det ta några dagar innan kroppen rättar till sig.

Problemet blev väldigt tydligt under loppet.
Min kondition, trots mitt väldigt hemska levene enligt många, är helt ok.
Det är själva kroppen som inte fungerar.
Bäckenet gör så ont att det känns som om kroppen delar sig på mitten.
Uppenbarligen har jag tagit mer stryk än vad jag har trott av alla barnafödslarna.
Det känns bokstavligen som om min kropp delar sig på mitten.

Med en tid på 2:39:59 kom jag i mål.
Hade jag varit man eller inte hade fött några barn så hade jag minskat tiden en hel del och det utan att ha tränat något mer. Det är bäckenet som tar sådan stryk.
Nu kommer jag inte springa mer men jag tog mig igenom tillsammans med min syster och vi gjorde det tillsammans.
Startade, sprang och gick i mål tillsammans.
Uppenbarligen en bedrift men jag kan nu säga, för jag har gjort det själv:
Jag förstår inte!
Det är rädda människor som springer och jag må vara rädd då jag tänker på Boston maraton för några år sedan, men jag kan inte tänka mig att alla är så rädda för just det.

Det var intressant att testa, men jag kommer aldrig mer springa varken en halvmara eller något annat. Jag fungerar bäst när jag går.
I länken nedan kan ni se både mig och min syster i den officiella filmen från loppet.
1:40 in finner du oss så jag genomförde verkligen det!

https://www.facebook.com/cphhalf/videos/vb.1541181872760212/412031169708325/?type=2&theater