Hos barn pratar man om "hjälpjag".
Det borde finnas även till vuxna då det som är en god man ofta innebär äldre damer för utlandsfödda män och inte för dem som egentligen behöver.
Inget ont om dem som engagerade sig innan flyktingarna som kom till Sverige, för där tänker jag att man verkligen har brytt sig innan. Jag är mer skeptisk till dem som plötsligt skulle visa sig goda bara det syntes utåt. Människor som var tvungna att berätta för alla andra vad duktiga de var.
Åtminstone tills pengarna slutade komma.
Sedan var det inte så intressant att hjälpa till längre.
Jag låter spydig, jag vet det.
Av alla jag stött på som så gladeligen hjälpte till hamnar dock många under just den kategorin.
De har hjärtat på rätta stället om de får pengar för det och det syns utåt.
Människor som är psykiskt sjuka kommer det alltid finnas och någonstans måste man fundera över vad i systemet som är fel när dessa hamnar på härbärgen.
Min uppfattningen är att många som är just psykiskt sjuka inte klarar av att bo som alla andra och lägenheterna de hyr är många gånger en katastrof på grund av hur de själv lever i dem.
Det syns även i en av filmerna i länkarna.
Lägenheten är uppochner.
Det måste dock finnas hjälpjag.
Någon någonstans som ansvarar för dessa personer.
Många gånger är det barn eller släktingar som får ta det stora lasset men många har inga anhöriga.
Massvis med människor har ingen som ens märker om de försvinner.
Kvinnan i inslaget har hotat grannar och det har varit störande ljud i hennes lägenhet.
Hon kan inte hjälpa det.
Enligt mig bör det då vara statens uppgift att se till att dessa människor, precis som barn med speciella behov i skolan, kan komma någonstans där de kan få hjälp.
De kanske aldrig kan bli fullt fungerande medborgare men de kan kanske bidra med något.
I en miljö där de känner sig trygga kan de med all sannolikhet bidra på något sätt.
En av sakerna borde vara att bo på landet.
Innerstan eller centralorter är kanske inte så lämpliga om de ständigt stör människor i sin omgivning.
Det bör dock såklart anpassas åt den enskilde.
Egentligen behöver jag inte ens bry mig för vi har en socialtjänstlag som reglerar detta.
Lite märkligt ändå att den inte efterlevs.
Undrar vad det det är som tar tid och engagemang från dem som arbetar med det..
Alla människor som behöver det ska självklart få hjälp, men enligt mig bör man se till någon form av prioriteringslista för uppenbarligen fungerar inte regelsystemet som det ser ut idag och det är skrämmande. Ett hjälpjag till dessa personer.
Ett jag som engagerar sig när ingen annan gör det.
Förhoppningsvis kan någon av landets alla goda människor som varit så behjälpliga de sista åren hjälpa till även nu för behövande finns det gott om.
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ministern-om-psykiskt-sjuka-marikas-situation-ett-bedrovligt-exempel
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/se-bilderna-fran-harbarget-dar-marika-hamnade-avforing-i-korridoren
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/har-vraks-marika-sellgren-fran-sitt-hem-for-tredje-gangen
Det borde finnas även till vuxna då det som är en god man ofta innebär äldre damer för utlandsfödda män och inte för dem som egentligen behöver.
Inget ont om dem som engagerade sig innan flyktingarna som kom till Sverige, för där tänker jag att man verkligen har brytt sig innan. Jag är mer skeptisk till dem som plötsligt skulle visa sig goda bara det syntes utåt. Människor som var tvungna att berätta för alla andra vad duktiga de var.
Åtminstone tills pengarna slutade komma.
Sedan var det inte så intressant att hjälpa till längre.
Jag låter spydig, jag vet det.
Av alla jag stött på som så gladeligen hjälpte till hamnar dock många under just den kategorin.
De har hjärtat på rätta stället om de får pengar för det och det syns utåt.
 |
| svt.se |
Människor som är psykiskt sjuka kommer det alltid finnas och någonstans måste man fundera över vad i systemet som är fel när dessa hamnar på härbärgen.
Min uppfattningen är att många som är just psykiskt sjuka inte klarar av att bo som alla andra och lägenheterna de hyr är många gånger en katastrof på grund av hur de själv lever i dem.
Det syns även i en av filmerna i länkarna.
Lägenheten är uppochner.
Det måste dock finnas hjälpjag.
Någon någonstans som ansvarar för dessa personer.
Många gånger är det barn eller släktingar som får ta det stora lasset men många har inga anhöriga.
Massvis med människor har ingen som ens märker om de försvinner.
Kvinnan i inslaget har hotat grannar och det har varit störande ljud i hennes lägenhet.
Hon kan inte hjälpa det.
Enligt mig bör det då vara statens uppgift att se till att dessa människor, precis som barn med speciella behov i skolan, kan komma någonstans där de kan få hjälp.
De kanske aldrig kan bli fullt fungerande medborgare men de kan kanske bidra med något.
I en miljö där de känner sig trygga kan de med all sannolikhet bidra på något sätt.
En av sakerna borde vara att bo på landet.
Innerstan eller centralorter är kanske inte så lämpliga om de ständigt stör människor i sin omgivning.
Det bör dock såklart anpassas åt den enskilde.
Egentligen behöver jag inte ens bry mig för vi har en socialtjänstlag som reglerar detta.
Lite märkligt ändå att den inte efterlevs.
Undrar vad det det är som tar tid och engagemang från dem som arbetar med det..
Alla människor som behöver det ska självklart få hjälp, men enligt mig bör man se till någon form av prioriteringslista för uppenbarligen fungerar inte regelsystemet som det ser ut idag och det är skrämmande. Ett hjälpjag till dessa personer.
Ett jag som engagerar sig när ingen annan gör det.
Förhoppningsvis kan någon av landets alla goda människor som varit så behjälpliga de sista åren hjälpa till även nu för behövande finns det gott om.
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ministern-om-psykiskt-sjuka-marikas-situation-ett-bedrovligt-exempel
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/se-bilderna-fran-harbarget-dar-marika-hamnade-avforing-i-korridoren
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/har-vraks-marika-sellgren-fran-sitt-hem-for-tredje-gangen
