Förslaget om att invandrare ska ta sig ett svenskt namn får kritik.
Att byta Ahmed mot Anders anses nämligen som att man sopar alla Ahmed under mattan.
Som om de vore helt värdelösa.
Allting är självfallet hur man väljer att se på det, men jag ser det inte så.
Jag tänker att det istället är ett bra sätt att få hjälp in i det samhälle som man faktiskt har valt att leva i.
För många år sedan var jag med en vän på semester och träffade där två killar från de norra delarna av Sverige. Båda två hade sina rötter i Irak men pratade flytande svenska, var oerhört trevliga och beklagade sig sedan över precis detta. De hade sökt hundratals jobb men fick inte ens komma på en intervju. De hade enligt dem själv gjort allt men deras namn ställde till det.
Jag förstår därför tanken.
Du ska inte ta bort ett namn utan välj att lägga till ett som klingar på svenska.
För mig är det varken rasism eller särfördelning utan ett sätt att bejaka istället.
Om situationen hade varit tvärtom så hade jag förstått tanken då med.
Skulle jag komma ner till arabländerna hade jag förmodligen inte fått jobb hur jag än gjorde och av den enkla anledningen att jag är kvinna, varpå jag ifrågasätter att man ens kan känna sig kränkt av detta.
Ett namn.
Jag heter Emilie och får alltid bokstavera det för det stavas ständigt fel.
Som yngre ville jag byta namn till Kiwi men fick väldigt tydligt påtalat för mig att det var ett strippnamn. Jag tyckte bara det var häftigt. När barnen kom stod Hallon väldigt högt upp på önskelistan men det blev aldrig så. Barnens namn blev udda ändå med allt mitt tänk kring vad som är viktigt och inte.
Det är dock bara ett namn.
Att byta efternamn är inte så konstigt idag och någonstans måste de som flyttar hit, ha insett att deras namn många gånger är väldigt svåra att uttala för oss.
På samma sätt är det svårt för dem att uttala våra namn, men de har ändå valt att bo här.
På samma sätt är det svårt för dem att uttala våra namn, men de har ändå valt att bo här.
Därför tycker jag inte att idéen är dum alls.
Att ändra det där namnet kan nämligen vara den där sista saken som gör att du får komma på en intervju och bevisa vem du är. I min drömvärld skulle en arbetsintervju varken innehålla namn, ålder eller kön utan bara referenser så hade det kanske aldrig kunnat bli en diskussion kring detta.
Ingen hade någonsin kunnat hävda att de var särfördelade när man fick arbetet på grund av sina meriter och inte vad man hette, ålder eller kön.
Kvoteringen hade blivit ett minne blott.
Mustafa Panshiri, jag förstår din tanke!
