Njursten.
Betydligt värre än att föda barn och då jag nu har haft det ett par gånger så är jag helt klar med exakt hur ont det gör. Min smärtgräns är oerhört hög men gränsen går någonstans.
Jag kommer inte bli av med detta utan får helt enkelt leva med att bli totalt knäpp av smärta med jämna mellanrum. Jag kan överleva det för jag vet ju att det går över, även om det tar lite tid.
Jag skulle dock inte kalla det för några av mina glada stunder i livet, men de kanske får mig att uppskatta alla de andra på något sätt.
De sista veckorna har jag knappt kunnat andas, flåsat mig fram och troligtvis har det varit en mindre lungkollaps. Inte helt ovanligt och det läker av sig själv. Det försvann. Sen kom smärtan i sidan, ryggen och nedåt.
Jag började äta mina mediciner precis som jag har blivit tillsagd.
Åker till sjukhuset och så länge jag inte har feber så är det lugnt.
Kroppen känner sig inte kry men livet stannar inte för att en pytteliten sten ska jäklas så allt rullar på.
Förra lördagen kom febern, illamåendet och kräkningarna och sen åkte jag in.
Jag "vaknade" i onsdags.
Flera dagar med runt 40 graders feber, utslagen i en säng.
Dropp för jag kunde inte äta och allt luktade och smakade skräp.
Nu är jag äntligen hemma igen.
Någon av njurstenarna hade rispat mig inuti, bakterier hade kunnat växa och det blev en blodförgiftning och dubbelsidig njurbäckeninflammation. Check på den!
"Hej! Jag är 38 år men min kropp känner sig som 97!"
Förmodligen var mina bekymmer med andningen början på inflammationen på njurarna men hur lätt är det för någon att veta det.
Att vakna upp på sjukhus, i en sal för fyra, är inte optimalt när man i normala fall inte tål någon som smaskar, snyter sig öppet eller tittar högt på någonting. Jag hatar verkligen ljud som inte jag väljer och de närmsta säger att jag har misofoni (https://www.audionova.se/blog/hoersel-och-hoerselfoerlust/fonofobi-och-misofoni/) - jag vet att jag är psykiskt märklig,
En sal med tre personer utöver mig.
En äter chips, en annan knäckebröd, sörplar kaffe, ringer hem och låter som om telefonen är tre meter bort.. argh! En som efter flera år i mitt älskade land inte förstod ett ord svenska så en tolk dessutom skulle stå och skrika jämte. Och så snarkas det och kommer andra mindre trevliga nattodörer.
Och där ligger jag och kan knappt se - de tror febern ställde till det - och hör bara alla jäkla ljud!
Det finns fördelar med för Tommy, vilken fin människa. Önskar er all lycka till med allting!
Ewa (och Peter), tack för läsk och godis! Familjen för att ni är ni och Zippan som jagar livet av allihop och skäller ut mig efter noter över att jag är en idiot. Love you!
All fantastisk personal som gör detta varje dag och varje gång de kommer bevisar för mig att jag älskar mitt jobb som lärare så mycket. Jag hade inte velat ta hand om människor som nästan bara gnäller.
Frida, som jag inte sett sen hon var högre än dörrhandtaget fick ta hand om mig tillsammans med så många andra trevliga. Hur man kan gå från dörrhandtagslängd till 21 år på så kort tid är märkligt för jag är ju inte äldre än då egentligen.
Så jag kan nu skryta med en rätt bra lista.
Tumör, cystor, endometrios, kollapsad lunga, njursten i omgångar och njurbäckeninflammation och då kan jag ändå lägga till allt kring provrören med barnen och alla missfall. Denna kropp är slut.
Kan visserligen lägga till corona, för jag låg på coronaavdelningen med, men det känns som noll och ingenting jämfört. Jag hade dock påssjuka trots att jag var vaccinerad mot det för flera år sedan.
Det fattas kulhål och knivhugg.
Det går visserligen säkert att ordna rätt enkelt.
"Roligt" i det hela är att jag aldrig är sjuk om någon frågar mig.
Jag är verkligen aldrig sjuk.
Jag är inte förkyld, får aldrig någon säsongsgrej och mår som regel alltid bra.
Jag plockar bara det jobbiga istället.
Det som är bra med sådant här är att det blir så mycket lättare att glädjas åt det lilla och en av dagarna när jag klarnade till så lös solen så jag fick ett par timmar på balkongen med utsikt över hela Kristianstad. Sittandes och bara se på människorna, rörelse, livet och nyckelpigorna som flög rundor.
Jag har inget att gnälla över egentligen.
Jag behöver inget "Tyck synd om mig" eller bilder på mig själv utslagen.
Jag ska leva som jag lever med min underbara LeMarc:
"Jag sörjer inget jag saknar, är glad för det jag har
Är lycklig att jag lever, ja, att jag finns kvar".
Andra har inte haft samma tur i livet och får leva tills de är över 38 år.
Så du där uppe, nere eller vad du nu vill kalla dig..
Jippikayjei!
Min hjärna är lite mosig men I´m back.
Det gick inte denna gången heller!
Tack till alla som har hört av sig. Ni är bäst!
