Alltid positiv och glad.
En spelevink med glimten i ögat.
Jag mötte David när vi började i samma klass på högstadiet och har sedan dess beundrat hans sätt att tänka. Bilarna var redan då hans allt och jag minns en gång när vi satt en hel grupp på skolgården i Hörvik en sommar och han pratade om just detta.
Bilarna.
Hans liv.
Man får inte dela upp människor men David skrev och ritade som en tjej (oerhört positivt i denna bemärkelse) och det märktes att han hade detta med sig i blodet. Att vara kreativ, måla, rita och göra praktiska saker.
Jag minns att jag många gånger önskade att jag kunde skriva lika fint som honom eller rita lika bra.
Allt detta såg man sedan i bilarna han skapade.
David med nummerskylten Mr Fun.
En legend och jag tror inte att man kan få tag i någon som pratar illa om honom för han var alltid snäll. Alltid omtänksam och frågade alltid hur det var.
Livet går vidare och man möts mellan varven.
Dina bilar har alltid varit ett samtalsämne och då jag var lika ointresserad av sport utan motor som du, blev det dig jag följde.
Alla reportage från Elmia och allt du presterade.
Alltid med ett leende och alltid med den där glimten i ögat.
Fötterna på jorden utan att vara storvärig som vi säger här ute och när vi möttes var det alltid med en kram, ett leende och frågan hur det var.
Bor man i en mindre håla som Sölvesborg och därutöver från småbyarna på Listerlandet så bryr man sig. Det blir lite av en familjekänsla där alla bryr sig om alla och senast i fredags kom David på tal.
"Hur är det med honom? Det var länge sedan man hörde något.."
Sedan kom beskedet om att han inte längre finns med oss.
Sedan kom beskedet om att han inte längre finns med oss.
Någonstans orkar inte kroppen och efter allt han har stått ut med så gav den till slut upp.
Fina David.
Jag minns när jag frågade dig om tatueringarna i ansiktet och bemötandet du fick för dem men du sa att det inte gjorde något. Att barn oftast var de som sa något och att den dag du själv hade barn som skulle hämtas på dagis förmodligen skulle skrämma de andra ungarna. Sen skrattade du.
Barnen hade inte dömt dig för barn är oerhört öppna men frågvisa och jag är säker på att de hade tyckt lika mycket om dig som alla andra.
Sista gången vi pratade handlade det om gamarna i media som vägrade bry sig på ett bra sätt när du blev frisk. Du var då inte rolig längre då de följde dig för att göra ett reportage om din död, men du överlevde.
Hoppas de är nöjda nu. Helt fruktansvärt.
Jag fick lov av dig att skriva om dig då och gör det nu igen, men av en helt annan anledning.
David ska kommas ihåg som den ödmjuka människa han var och någonstans lyser en stjärna extra starkt för dig. Livet är orättvist för hade det varit rättvist så skulle du ha klarat detta nu.
Ni som köpt hus och skulle leva länge än.
Du levde och gjorde det du ville så långt det gick.
Du borde fått leva för ingen ska dö när man är 38 år gammal.
Alla tankar till er allihop.
David; vi ses igen.
