Ålen.
Ett djur som har diskuterats i omgångar och nu, igen, har de kommit på samma sak.
Ett djur som har diskuterats i omgångar och nu, igen, har de kommit på samma sak.
Att ålar dör i vattenkraftverk är nämligen ingen nyhet utan något som man pratade om redan på 90-talet. 2007 bestämdes det att det skulle införas restriktioner kring ålfisket för att djuret skulle få återhämta sig. Nu flaggar Uppdrag Granskning att många fler ålar dör i kraftverken än på matbordet.
Människan har fått ta all kritik men trots att det har gått snart femton år så har kraftverken inte gjort någonting.
Jag minns en konferens där man talade om just detta och man visade på hur gångar kunde göras runt kraftverken för att djuren skulle slippa mosas och dö i turbinerna.
Detta har i princip inte gjorts trots vad som sades då.
Istället blir vi förbjudna att äta ål och den som skulle sälja dem jagas.
Allt på grund av att information som borde vara allmän, inte används för att förbättra.
Att fransmännen äter ynglen bryr sig inte EU om men vi i Sverige straffas konstant trots att vi betalar massor för att vara en del i denna apparat.
Nej, ingen dör av att inte äta ål men jag är en av dem som tycker det är gott.
Att inte äta det på grund av att fisket av dem har missbrukats, det kan jag köpa.
MEN, att man tar bort denna kost för att företag inte klarar att göra sin del i att få dem till att överleva känns helt fel.
Till saken hör att man vet ytterst lite om hur ålen lever. Man vet att de förökar sig i Sargassohavet och sedan vandrar hit som yngel och sedan tillbaka tiotalet år efter men ingen har sett en ål där. De vill inte föröka sig i fångenskap. Ett bra led i att låta oss behålla vår tradition och få äta ål på julbordet bör då bli att se till att inga dör i våra svenska vattenkraftverk.
Lösningen finns där men prioriteras inte, vilket borde vara enkelt.
