Det är lätt att ha en åsikt om barn innan man har egna.
Det är lätt att tänka på ett visst sätt och ha en bild av hur man själv vill vara som förälder.
Jag har alltid önskat mig en stor familj. En framtida Fanny och Alexander-jul.
Ju större desto bättre och jag tänker likadant än.
Barnen betyder allt.
Hur mycket man än älskar dem i det stora hela, så kan de dock göra en vansinnig med jämna mellanrum. När klockan är halv sex på morgonen, barnen löper amock och ingenting fungerar.
Då är det svårt att vara den perfekte föräldern.
En stor fråga bör vara, finns den?
I sociala medier är alla alltid fantastiskt lyckliga och allt är så bra.
Barnen är så gulliga.
Det behöver inte vara så i verkligheten.
När man kommer in på det ena barnets rum och inser att det är borrhål i alla leksakerna.
Då är man inte perfekt.
När man sagt nej, suttit ner lugnt och förklarat och barnet lovat dyrt och heligt att det aldrig mer ska hända igen och det dagen efter är nya hål på andra ställen.
Då är det inte lätt att vara perfekt.
När man uppmanat allihop och gått igenom reglerna för att de över huvud taget ska få följa med och handla och en av dem slänger sig raklång på marken..
Då känns det, gissningsvis, som om man kommit in i klimakteriet.
Det går åt ett par tusen kalorier på ett par sekunder och det känns som om det är hundra grader varmt i affären.
För mig handlar mycket om planering.
Planering minskar friktionen och bekymren blir färre.
Kläderna väljs dagen innan och innan de somnar får de veta vad som ska hända nästa dag.
På kvällen går vi igenom vad vi har gjort.
Om ingen skriker hysteriskt och insisterar på att de inte är trötta.
När någon beter sig för illa tar jag undan det barnet. De får skrika av sig någon annanstans och sedan kan man prata med varandra. Allt är lättare när man lugnat ner sig och om inte annat så blir det lugnare för alla andra. Nu säger experterna att "skamvrån", det är jämförbart med att slå ett barn.
Det är rätt märkligt ändå, att mina föräldrar och deras generation har blivit vettiga människor.
Att min generation faktiskt har blivit rätt hyfsade.
Dagens ungdom.. det blir folk av dem med till slut.
Hur har egentligen någon tidigare överlevt och blivit bra människor?
När jag fick utbrott som tonåring, smällde igen dörren och ansåg att hela världen, och främst föräldrarna, var helt efter i allting.. då hade jag inte velat ha dem inpå mig som någon form av modern Dr Phil frågandes hur jag mår.
Jag ville vara ensam!
Jag anser att mycket är överdrifter och jag tror inte att ett barn avlider för att det någon gång plockas bort. Det är helt meningslöst att föra diskussionen samtidigt som utbrottet rasar för fullt.
Den stora frågan blir då, finns verkligen den perfekte föräldern!?
Jag tror inte det.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7003655
Skamvrån lever än
Det är lätt att tänka på ett visst sätt och ha en bild av hur man själv vill vara som förälder.
Jag har alltid önskat mig en stor familj. En framtida Fanny och Alexander-jul.
Ju större desto bättre och jag tänker likadant än.
Barnen betyder allt.
 |
| sr.se |
Hur mycket man än älskar dem i det stora hela, så kan de dock göra en vansinnig med jämna mellanrum. När klockan är halv sex på morgonen, barnen löper amock och ingenting fungerar.
Då är det svårt att vara den perfekte föräldern.
En stor fråga bör vara, finns den?
I sociala medier är alla alltid fantastiskt lyckliga och allt är så bra.
Barnen är så gulliga.
Det behöver inte vara så i verkligheten.
När man kommer in på det ena barnets rum och inser att det är borrhål i alla leksakerna.
Då är man inte perfekt.
När man sagt nej, suttit ner lugnt och förklarat och barnet lovat dyrt och heligt att det aldrig mer ska hända igen och det dagen efter är nya hål på andra ställen.
Då är det inte lätt att vara perfekt.
När man uppmanat allihop och gått igenom reglerna för att de över huvud taget ska få följa med och handla och en av dem slänger sig raklång på marken..
Då känns det, gissningsvis, som om man kommit in i klimakteriet.
Det går åt ett par tusen kalorier på ett par sekunder och det känns som om det är hundra grader varmt i affären.
För mig handlar mycket om planering.
Planering minskar friktionen och bekymren blir färre.
Kläderna väljs dagen innan och innan de somnar får de veta vad som ska hända nästa dag.
På kvällen går vi igenom vad vi har gjort.
Om ingen skriker hysteriskt och insisterar på att de inte är trötta.
När någon beter sig för illa tar jag undan det barnet. De får skrika av sig någon annanstans och sedan kan man prata med varandra. Allt är lättare när man lugnat ner sig och om inte annat så blir det lugnare för alla andra. Nu säger experterna att "skamvrån", det är jämförbart med att slå ett barn.
Det är rätt märkligt ändå, att mina föräldrar och deras generation har blivit vettiga människor.
Att min generation faktiskt har blivit rätt hyfsade.
Dagens ungdom.. det blir folk av dem med till slut.
Hur har egentligen någon tidigare överlevt och blivit bra människor?
När jag fick utbrott som tonåring, smällde igen dörren och ansåg att hela världen, och främst föräldrarna, var helt efter i allting.. då hade jag inte velat ha dem inpå mig som någon form av modern Dr Phil frågandes hur jag mår.
Jag ville vara ensam!
Jag anser att mycket är överdrifter och jag tror inte att ett barn avlider för att det någon gång plockas bort. Det är helt meningslöst att föra diskussionen samtidigt som utbrottet rasar för fullt.
Den stora frågan blir då, finns verkligen den perfekte föräldern!?
Jag tror inte det.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7003655
Skamvrån lever än
