Det knottrar sig i skinnet och tårarna kommer.
Den historia Lisbeth berättar är fruktansvärd att ta in även om hon gör det på ett positivt och glatt sätt. Jag kom i kontakt med denna helt fantastiska dam för många år sedan då jag engagerar mig i samma frågor som henne.
Barnets bästa.
Framför allt och före allt så ska barnets bästa alltid komma i första rummet.
Hon berättar att placerade barn ofta får mothugg när de pratar om sina föräldrar.
Vuxna runtomkring benämner nämligen inte det som barnet kallar för sina föräldrar, för föräldrar. Detta rör ofta familjehem. Det som förr kallades för fosterhem.
Barn som har placerats kommer anse att familjehemmet är deras föräldrar om allt är rätt.
Vuxna runtomkring kan mycket väl påpeka att familjehemsföräldrarna inte är de "riktiga" föräldrarna.
Jag brukar ofta ställa frågan om vad en "riktig" förälder är.
Svaret blir ofta att det är någon som bryr sig och en elev sa för några år sedan att en riktig förälder är den som älskar dig oavsett vad du gör. Så fina ord som för många är svåra.
För många är nämligen en riktig förälder bara de biologiska.
Lisbeth Pipping växte upp med en förståndshandikappad mamma och idag kan hon själv se vad som var fel. Hon inser att hon var smartare än sin mamma i väldigt tidig ålder. Socialtjänsten visste om allt men ansåg att mamman skulle få behålla henne och syskonen då mamman tyckte mycket om dem. Man kan tänka att det har blivit bättre men det har det inte.
Det fokus som lades på Pippings mamma på sextio-sjuttio-talet, läggs fortfarande på föräldrarna till barn som har placerats. Familjehemmet och framför allt barnen ska tänka på att göra allt för att det biologiska bandet ska bli bra, inte att barnet ska sättas i centrum.
För många år sedan var det ett förståndshandikappat par i Kalmar som fick sina barn omhändertagna. Josefsson gjorde till och med ett inslag om det och jag förvånas ständigt över att jag minns det. Jag minns att jag tyckte synd om paret men att det trots medias vinkling var uppenbart att barnen aldrig skulle kunna bo hos dem.
Socialtjänsten gjorde helt rätt.
Tur att det händer ibland för många gånger är det så mesigt.
Det är lätt att tänka att barnets bästa alltid ska sättas först men ren erfarenhet säger att det inte är så. Det är så mycket lättare att bara följa vad föräldrarna vill.
Vissa kriterier borde innebära en omedelbar kallelse till socialen och har du någon form av mental störning så ska barnen tas ifrån dig medelbart.
Har du möjligheten att se Pipping, så gå och se henne!
Det är väl värt stunden det tar!
http://www.pipping.se/
https://www.youtube.com/watch?v=i8aZTHWglDo
Den historia Lisbeth berättar är fruktansvärd att ta in även om hon gör det på ett positivt och glatt sätt. Jag kom i kontakt med denna helt fantastiska dam för många år sedan då jag engagerar mig i samma frågor som henne.
Barnets bästa.
Framför allt och före allt så ska barnets bästa alltid komma i första rummet.
 |
| adlibris.com |
Hon berättar att placerade barn ofta får mothugg när de pratar om sina föräldrar.
Vuxna runtomkring benämner nämligen inte det som barnet kallar för sina föräldrar, för föräldrar. Detta rör ofta familjehem. Det som förr kallades för fosterhem.
Barn som har placerats kommer anse att familjehemmet är deras föräldrar om allt är rätt.
Vuxna runtomkring kan mycket väl påpeka att familjehemsföräldrarna inte är de "riktiga" föräldrarna.
Jag brukar ofta ställa frågan om vad en "riktig" förälder är.
Svaret blir ofta att det är någon som bryr sig och en elev sa för några år sedan att en riktig förälder är den som älskar dig oavsett vad du gör. Så fina ord som för många är svåra.
För många är nämligen en riktig förälder bara de biologiska.
Lisbeth Pipping växte upp med en förståndshandikappad mamma och idag kan hon själv se vad som var fel. Hon inser att hon var smartare än sin mamma i väldigt tidig ålder. Socialtjänsten visste om allt men ansåg att mamman skulle få behålla henne och syskonen då mamman tyckte mycket om dem. Man kan tänka att det har blivit bättre men det har det inte.
Det fokus som lades på Pippings mamma på sextio-sjuttio-talet, läggs fortfarande på föräldrarna till barn som har placerats. Familjehemmet och framför allt barnen ska tänka på att göra allt för att det biologiska bandet ska bli bra, inte att barnet ska sättas i centrum.
För många år sedan var det ett förståndshandikappat par i Kalmar som fick sina barn omhändertagna. Josefsson gjorde till och med ett inslag om det och jag förvånas ständigt över att jag minns det. Jag minns att jag tyckte synd om paret men att det trots medias vinkling var uppenbart att barnen aldrig skulle kunna bo hos dem.
Socialtjänsten gjorde helt rätt.
Tur att det händer ibland för många gånger är det så mesigt.
Det är lätt att tänka att barnets bästa alltid ska sättas först men ren erfarenhet säger att det inte är så. Det är så mycket lättare att bara följa vad föräldrarna vill.
Vissa kriterier borde innebära en omedelbar kallelse till socialen och har du någon form av mental störning så ska barnen tas ifrån dig medelbart.
Har du möjligheten att se Pipping, så gå och se henne!
Det är väl värt stunden det tar!
http://www.pipping.se/
https://www.youtube.com/watch?v=i8aZTHWglDo
