Julkalendern.
Enligt mig är den faktiskt riktigt bra och den leder till mycket diskussioner, på ett bra sätt.
Bäst av allt, förutom när killen förvandlas till hund, är avsnittet där man jämför dagens skola med skolan 1920. Magiskt bra, för även om det är ytterligheter så har det öppnat många dörrar.
Barnen är genuint intresserade kring hur det var och ställer mycket frågor.
Nu visar det sig, såklart, att några känner sig kränkta.
Piraten skrev om stoppnålen, att det alltid kommer finnas någon som känner sig kränkt, och denna gången är det adoptivföräldrar. De anser nämligen att julkalendern får barn till att ställa konstiga frågor och undra om det är så det hände när de själv blev adopterade.
För mig finns det inga dumma frågor och att detta kommer upp på agendan kan bara vara positivt.
Tänk så många tillfällen det finns att berätta att just de som är adopterade, DE är utvalda!
Man måste kunna se en julkalender och känna att, detta är bara en julkalender.
Det kanske finns något fel i den men tja, det är en julkalender.
Människor måste sluta överskatta sig själv.
För tänk just det. Trots det faktum att de nämnde Greta i första avsnittet så gav jag allt en chans. Fast att mycket är exakt politiskt korrekt, så fortsätter jag att titta på själva historien.
Jag tycker att den är väldigt söt.
För att inte tala om lucköppningen med följande progam.
Det är magiskt!
Erik Ekstrand och Markus gör det kanon.
Erik Ekstrand och Markus gör det kanon.
Jag ser en julkalender.
Det är inte Sunes jul eller Pelle Svanslös, men den är bra!
Titta på det och se vad det är.
Titta på det och se vad det är.
Tycker du det är dumt eller om du känner dig kränkt, så titta tillbaka och fundera på felen som finns i de julkalendrar som faktiskt blir ihågkomna.
Se med ett barns ögon!
