Shane MacGowan dog häromdagen och med det ska han uppmärksammas.
The Pogues, där han var frontman, har gjort en av tidernas absolut bästa jullåt.
En jullåt som jag själv har fått förmånen att både spela och sjunga när jag har varit på krogarna.
En låt som alla känner igen, men som inte är en traditionell jullåt.
En kärlekshistoria som inte ser ut som alla andra.
Människor som har mötts och sedan lever i misär, men där kärleken ändå spirar i tanken.
Känslan av att ha någon kvar fast att den inte finns där.
Kirsty MacColl, kvinnan som sjunger i sången, dog i en olycka för 23 år sedan.
Hon var ute och simmade med familjen när en vattenskoter kom i full fart mot det ena barnet, och hon skyddade honom. Han klarade sig men inte han.
Inte bara sången är i sig tragisk, utan alla historier runt dem också.
MacGowans problem med alkohol är vida känd och bilden man får upp i huvudet när man hör hans namn är inte den prydliga mannen på bilden jag har lagt till utan en bild där inga tänder syns trots ett stort leende.
Fairytale of New York.
Inte sång som är mer känd i övriga delar av världen än i USA, men som är den absolut bästa om någon frågar mig. Maria Carey i all ära, så kan ingenting slå denna kärlekssaga.
Vila i frid Shane.
