Med jämna mellanrum kommer nyheter som denna.
Ett spädbarn har misshandlats så att det ligger på intensiven och ingen vet om barnet överlever eller inte. Båda föräldrarna sitter anhållna.
Jag tänkte berätta om Juni.
Juni kallas så men heter egentligen något annat.
Hon var fyra månader gammal när polisen och socialtjänsten kom in i lägenheten. Då var hon i princip död. Att de kom precis då räddade hennes liv.
Lårbenet var avbrutet.
Kroppen full av märken.
Fyra månader gammal.
Ingen frisk människa gör så.
Junis föräldrar blev dömda.
Pappan för att ha misshandlat bebisen och mamman för att hon lät det ske. Hon sökte inte heller vård utan lät bebisen ligga. Flickan överlevde i sista stund.
Hon fick efter att ha blivit lagad komma till en familj.
Ett familjehem som tog hand om den lilla flickan.
Ett familjehem som tog hand om den lilla flickan.
Hennes biologiska föräldrar dömdes till fängelse.
Flickan växer upp med syskon och säger och vuxna som älskar henne.
Så som man älskar ett barn.
Förbehållslöst.
När mamman kom ut från fängelset ville hon dock ha tillbaka sitt barn.
Juni har nu hunnit leva i det som för henne är hennes hem, i tre år.
Socialtjänsten går med på att den biologiska mamman som förstörde henne som bebis ska få träffa henne och ha umgänge. Det bestäms att flickan ska tillbaka till den biologiska mamman fast att man kan bevisa att hon fortfarande har kontakt med den biologiska pappan.
Alla farosignaler varnar.
Under ett umgänge tar den biologiska mamman Juni och försvinner.
Det polisanmäls men ingen bryr sig.
Sydsvenskan skrev till och med en artikel om hur synd det var om den biologiska mamman som nu inte längre talade samma språk som sitt barn. Juni talade ju svenska.
Juni är nu elva år gammal.
Hon är fortfarande försvunnen och har inte fått träffa dem som tog hand om henne.
Juni lever förhoppningsvis och finns någonstans i Sverige med den biologiska mamman.
Alla sunt tänkande människor förstår att en person som misshandlar sitt barn så att det nästan dör.. det ska inte få tillbaka barnet. Lilla hjärtat har nog öppnat ögonen på hur fel systemet har varit i Sverige men detta händer trots det hela tiden.
Det biologiska bandet anses vara starkast och barnets egen vilja sätts ständigt i skymundan.
Har du utsatt ditt barn för något så ska du inte heller ens få rätten att ha umgänge igen, såvida inte barnet har blivit vuxen och själv vill det.
Barn ska skyddas från monster.
Monster finns överallt.
Junis biologiska föräldrar.
Föräldrarna i artikeln.
Paret i Skåne som hällde ättika i sin sexåring.
Vi såg det i Ronneby.
Vi såg det i Ronneby.
De ska aldrig någonsin få en chans att vara nära barnet igen.
Aldrig.
Juni.
Alltid i tankarna.
En vacker dag önskar jag att jag får veta hur det har gått för dig.
