Jag var tonåring när jag blev engagerad politiskt.
Ungdomsförbundet var riktigt kul och det var mycket fest.
Nästan bara fest.
Det fanns mindre stämmor där man skulle ta beslut men det var fest som gällde.
Muf var kända för just det och det gjorde att jag kom till många platser och träffade mycket människor. Ju äldre jag blev desto mer visade det sig dock att den politiska världen inte var sund.
Som ett dåligt avsnitt av någon B-serie på teve.
När jag växte upp fick jag lära mig rätt och fel.
Förstå hur man ska bete sig och tänka, där familjen alltid ska vara fokus.
Familj kan dock vara människor på olika sätt.
Det behöver inte vara DNA eller kött och blod som avgör.
I den politiska världen slogs allting itu, för det som borde vara självklart var det inte.
Det är en värld där man ska kräva så mycket som möjligt och många är tyvärr till salu. De säljer sig för möjligheten till pengar och makt. Dessa personer finns i princip överallt.
MEN. För det finns ett men.
I denna fula värld finns det de som faktiskt visar sig vara motsatsen.
Familjen Söderdahl har funnits i min periferi sedan min barndom då jag var aktiv inom Fältbiologerna och det var deras barn också. Willy och Viveka Söderdahl har funnits inom den politiska världen så länge jag har varit aktiv och det är främst Willy som jag har stött på i kommunen.
Som vänsterpartist delar man inte samma åsikter som mig, men jag har alltid beskrivit mig själv som blå utanpå och röd inuti. Jag anser dock inte att människor ska värderas utifrån sin partibeteckning utan efter hur de är som personer.
Willy Söderdahl har alltid gått sin egen väg.
Alltid stått för det han har sagt, även om jag inte delat åsikten.
Under alla år har han ständigt imponerat.
En gång när vi skulle diskutera politik framför gymnasieskolan fast på Bokelundskolan, så hade han en kortlek med sig och visade olika kort men avslutade med hjärter ess. Han berättade att hjärter ess är rött som hjärtat och att alla vet att hjärtat sitter till vänster.
Därmed skulle man rösta rätt.
Politiskt oerhört skickligt och med glimten i ögat.
När människor lyste med sin frånvaro efter min skämtbild för många år sedan så var Willy en av få som stannade och faktiskt frågade hur det var. Han kom på cykel, iklädd shorts som alltid, men han stannade och frågade. Det är mycket mer än vad jag kan säga om många andra.
Hans hjärta sitter på rätt ställe för han beter sig som man uppfostrar sina barn.
Han säger inte, han lever likadant.
DET är för mig så oerhört viktigt.
Jag har aldrig tagit emot någon biljett till Sweden Rock men hade kunnat förstå den som följer med när det är en dag. Att tacka ja till en fyradagarsbiljett med VIP.. det säger sig själv att det är fel.
Willy förstod det och sa till, men girig vill ha mer och toppen brydde sig inte.
Även Kristdemokraterna protesterade.
Istället för att kommunen då backar och säger oj.. då kör man på offerkoftan istället.
Det saknas ryggrad i för många politiker och det är skrämmande att man inte ens tänker tanken på att det är fel. Inte ens när andra politiker säger ifrån.
Med detta är inte jag vänsterpartist och kommer aldrig bli, men jag kan applådera människor som lever som de lär.
Med detta vill jag skriva en hyllning till dem som behöll ryggraden, sträckte på sig och stod upp för vad som är rätt. Kommunens pengar är invånarnas.
Invånarna anser inte att politikerna ska sko sig och det hela låter som en sång av Afzelius.
All heder till de politiker som sa ifrån och till revisorerna som inte förblindades av gamla seder.
